Jolopriset för 2022 tilldelas journalisten Anna-Lena Laurén, utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet. Hon mottog priset vid föreningsmöte den 24/5 2022.
Juryns motivering:
Kanske är det Anna-Lena Lauréns finlandssvenska arv som ger hennes journalistik en särskild klangbotten. Hon står lika stadigt i kulturhistorien och bildningsarvet som i det ständigt förändrande nuet. Hennes journalistik är humanistisk, klarsynt och har – i Jolos anda – öga för den målande detaljen. Laurén hjälper oss inte minst att krypa bakom fasaden på den ryska ”sammetsdiktaturen”, oavsett om det på ytan handlar om sopberg, dyngbaggar, skönhetsoperationer eller sill och potatis.
Jolopriset instiftades av Jolosällskapet 2002 till minne av Jan Olof Olsson med syftet att utmärka journalister och författare som med framgång verkar i Jolos anda. Priset på 10 000 kronor delas ut i samarbete med ett bokförlag, i år Norstedts.
Hannes referat av prisutdelningen
Feststämning i Jolosällskapet, prisutdelning är en fest och prismottagaren var i festkläder.
En prisutdelning börjar med att ordförande bjuder välkommen och motiverar priset och denna prisutdelning var inget undantag. Anders Sandström också han festklädd bjöd alla inte minst prismottagaren välkommen till den av Putins invasion i Ukraina försenade utdelning. Resan från S:t Petersburg till Stockholm har blivit komplicerat, men äntligen gick det.
Ordföranden som understryker att han inte sitter i priskommittén läste från diplomet kommitténs motivering, överräckte det till Anna-Lena Laurén tillsammans med det som till tidigare Jolo-pristagare har varit en check på kronor 10 000, men som nu har blivit till ett lite tråkigare kvitto på en banköverföring – och dessutom en hög med Jolo-böcker.
Anna-Lena Laurén tackade och sa att hon blivit mycket glatt överraskad över ordförandens uppringning om priset tidigare i år, då hon fortfarande var på sitt jobb i Kyiv. Även om hon med intresse läst och citerat Jolo som ung i föräldrahemmet, fick hon nu med priset 30 år senare ta tag i honom igen och blev vid förnyad läsning påmind om Jolos inspirerande bredd. Hans bemästring av den ovanliga genren i en tid då det gavs den flanerande journalisten bättre tid och utrymme. Han går ut i världen, är intresserad av sina medmänniskor, använder alla sinnen och sin stora kunskap, men ställer sig aldrig i vägen för texten. Och det som dessutom gör honom så utomordentlig bra är att man aldrig på förhand kan räkna ut vart han vill.
Den egna journalistiska karriären började Anna-Lena Laurén på Finlands äldsta tidning, Åbo Underrättelser. Senare blev det jobb på Hufvudstadsbladet där hon bland mycket annat lärde sig att undvika fel i detaljerna, inte minst med hjälp från sina föräldrar som närläste hennes artiklar i tidningen. Man får inte missta en saxofon för en trumpet, och inte heller om kurderna kämpar i sydöstra eller nordöstra Syrien. Omsorg för detaljerna har stor betydelse i Anna-Lenas journalistik och författarskap.
Läsning ligger i familjen. Hennes morföräldrar var jordbrukare, hade inte gått mycket i skolan, men läste böcker – julklappen var en gemensam bok. Ibland var det svårare böcker som ”Doktor Zjivago” som de dock bara fick läst hälften av, men deras försök att läsa en svår text inger Anna-Lena respekt.
I Ryssland – ett mycket starkare klass-samhälle än här, något som även märks i språket – är det att läsa ett måste. Man läser inte för att förstå samtiden, men för att bli klokare på att leva. Barnen tvingas med respekt för deras behov och förståelse och med en uppmaning att även om de inte förstår alla ord eller sammanhang att läsa de ryska klassikerna. I Sverige har vi en tendens att undvika det svåra, att göra allt lättare. Det är ett missförstånd menar Anna-Lena Laurén.
Hon har bott 10 år i Moskva, en storstad som har allt som hör till en storstad, också många människor som har kommit dit för att ta sig fram och upp. Så på det viset även en otrevlig stad. Nu lever hon i S:t Petersburg, en mycket vacker gammal stad, kanske världens vackraste stad som också Jolo kallade den. Den är präglat av konservativa tankegångar som till exempel kommer till uttryck när det hållas demonstrationer mot ny modern arkitektur från Finland med paroller som: ”det demokratiska Finland förstör vår stad”.
I sin senaste bok ”Sammetsdiktaturen” från 2021 berättar Anna-Lena Laurén om det motsägelsefulla Ryssland och hur det är att leva i det. Men trots den riktiga diktatur vi ser nu med fasorna i Ukraina och risken för alla att få 15 års fängelse för att yttra det som regimen kallar ”fake-news”, så bevarar Anna-Lena Laurén hoppet. Diktaturen tar slut en dag. Även om många ryssar väljer att titta åt andra hållet och menar att politiska ledare är som vädret: har man tur är de bra, har man otur är de dåliga. ”Man får förlåta vidrigheter om de är i den goda sakens tjänst – det blir bättre sen” – är ett gammalt förhållningssätt som lever än idag. Ändå är det många som vågar med friheten eller livet som insats att göra motstånd.
Men det är uppförsbacke i ett land där man aldrig haft vergangenheitsbewältigung som i Tyskland, aldrig har granskat historiens och kommunismens konsekvenser.
Efter Anna-Lena Lauréns anförande blev det många frågor om att våga leva och jobba i Putins Ryssland och göra oss andra klokare på vad det innebär. Det korta svaret är att det är så oerhört intressant.
Och det har vi nu med Jolopriset för 2022 tackat för.
Hanne Fokdal Barnekow