DENNA BOK
ÄR UTGIVEN I EN
SUBSKRIBERAD UPPLAGA VARAV DETTA EX. ÄR NR 45
TRYCKT FÖR TANDLÄKARE NILS FUNKE
Det händer ibland i engelska romaner, att hjälten eller någon annan i människovimlet plötsligt får syn på en person som kommer honom att tappa den vanliga masken av reserverad högdragenhet. Han viftar ivrigt och tränger sig fram genom protesterande köer för att komma fram till personen ifråga, ropa ”Hullo” till honom och dunka honom i ryggen.
Vad är det som föranleder detta utbrott av obehärskad hjärtlighet? Jo, personen bär en halsduk av speciellt slag: the old schooltie — halsduken med den gamla skolans färger. Som riddaren på medeltiden bar sin dams färger, så bär sena tiders engelsman sin gamla skolas. Där finns, förgrenat över hela det brittiska imperiet, ett hemlighetsfullt men oceremoniöst ordensväsen; de hundratals ordnarna ha sina igenkänningstecken, och när två ordensbröder träffa på varandra i världsvimlet, då är det som när två gamla vänner återförenas — och det fastän de kanske aldrig sett varandra förut.
Det engelska college har kanske mer än någon annan skolform framhävt det hemlighetsfulla sambandet mellan skola och elev, även långt efter det att den direkta kontakten släppt, och starkare förmått knyta generationerna samman med traditionens röda tråd. ”Farväl, Mr. Chips”, berömd engelsk roman och film, är ett monument så gott som något över en skolas inre sammanhållning, över generationernas ansvar inför varandra. Men alldeles ensamma äro engelsmännen inte om denna dyrbara andliga tillgång. Det hemliga frimureriet, känslan av gemenskap, ett camaradérie av alldeles säregen art, finns nog också hos skolkamrater i vårt land, fast vi inte ha några särskilda halsdukar eller andra yttre kännetecken på vår samhörighet — om inte möjligen en liten nål med gymnasistföreningens märke; det märket brukar hålla sig kvar sedan våra dagars rikhaltiga ”märkesflora” eljest försvunnit från rockuppslaget.
Kamratskapet från skoltiden hålles vid makt och föres vidare efter studentexamen i universitelsstäderna av hembygdspräglade ”nationer”, på andra håll av skol- och landskapsföreningar. Genom skolan knytes man också fast vid landskapet, vid hembygden. Skolan är bärare av dess kulturtraditioner; det är genom skolan man blivit delaktig av dem.
Redan i ett halvt århundrade ha de svenska läroverken varit ”likriktade” ifråga om undervisningsplan och yttre villkor. Och ändå är vart och ett en individ med sin otvetydliga särprägel. För de flesta gäller det att denna särprägel har sina förutsättningar och söker sin näring i tider och förhållanden före likriktningen. Läroverken äro traditionsmättade institutioner, och de komma att förbli inte bara traditionsbärare och -vårdare utan också traditionsskapare, ty skolorna äro, med all den samlade ungdomens växtkraft, levande och knoppande organismer.
Det är mångahanda ting som ge sin färg åt en skola, och det är just sådana ting som hålla sig levande i lärjungarnas hjärtan långt efter det att de lämnat sin pulpet för alltid. Det kan finnas en speciell festkalender med rötter långt tillbaka i tiden, traditioner knutna till elevföreningen, ceremonier och upptåg i samband med årshögtider eller examina; det kan finnas smådrag sådana som traditionsmässig rivalitet mellan klasser eller klassgrupper, rituella invigningar eller symboliska — men ändå naturligtvis högst materiella — snöbollskrig, det kan vara en stridbar sammanhållning mot andra skolor i staden och speciella smädenamn med anledning av sådan antagonism. Särskilt förhållanden av sistnämnda art voro ännu en generation tillbaka långt mera utpräglade än nu och äro snart något som kulturhistorien måste slå vakt om. Mycket av detta som här nämnts såsom karakteriserande drag i en skolas väsen hör till det som oföränderligt berättas och skrattas åt när gamla skolkamrater mötas i förskingringen. Det saknas minsann inte samtalsämnen! Skolhistorierna äro legio, och de räcka långt fram på småtimmarna. Grånade och =” döda kollegier passera revy, djärva pojkstreck hälsas nu med skratt som inte längre behöva kvävas till stönanden och magkramp . . . och allt är på sitt sätt väsentligt och borde inte få saknas i bilden av den ort och den tid som bildade dess miljö. Redan ha många, många skolminnen och skolhistorier samlats och givits ut, men fortfarande är det mesta kvar, levande sitt fladdrande liv i kamratkretsarna och buret över förintelsen av den spröda tråd som minnesgodheten hos några skolkamrater spinner. Här ha kamratföreningarna och studentårgångarna — de träffas åtminstone vid ett eller annat jubileum — en uppgift att fylla i kulturhistoriens tjänst. Låt Edra skolminnen och skolhistorier bli en skörd som bärgas undan tiden! Och det är en maning att rikta inte bara till de äldre och de mycket gamla utan också till yngre och till blivande studenter. I sin mån söker föreliggande verk att främja denna sak genom att ge en kulturhistorisk aspekt på de olika läroverkens utveckling och genom att låta minnesgoda studenter komma till tals med historier och hågkomster, vilka kunna få ett igenkännandets leende att sprida sig över mången läsares drag ”javisst…
honom minns jag… han satt nere vid fönstret… och en gång när gamle ”Murran” var i farten…”
Var och en är naturligtvis fäst vid sin skola, men det kanske ändå är naturligt att den starkaste känslan av gemenskap och tradition förenar dem som gått i samma landsortsläroverk. Man behöver inte nödvändigtvis tala om lokalpatriotism — det är som bekant en dygd som lätt slår över till last — hembygdskänsla är ett vackrare ord och vi ha redan framhållit detta som något väsentligt i läroverkets uppgift och funktion; att vara eu exponent för hembygden. Livet i en landsortsstad, en småstad, har sin särskilda doft och puls.
Staden är en sluten gemenskap, umgängeslivet florerar under andra former — ofta nog mera seriösa och ceremoniella — än i storstaden. Alla känner alla, och man vet väl hur snabbt fadäsen och skandalen blir bekant längs all världens Storgator. Denna intimitet kan vara både av godo och av ondo; i skolans värld verkar den sammanhållande. Där blir inte hara klasskamraten utan också skolkamraten någon som man minns och gläder sig åt att träffa, någon vars öden man följer med intresse även om man inte ofta träffar honom.
Studentkamrater!
En god vän anförtrodde mig nyligen, att vart han än rest och var han än slagit upp sina bopålar, hade han alltid haft med sig några böcker, som under ungdoms- och studentåren gjort ett outplånligt intryck på honom. Han måste ba dem i sitt arbetsrum och log igenkännande mot dem, när han såg dem på sin bokhylla eller sitt bord. Jag vill minnas, att det var Goethes Faust, Ibsens Per Gynt och Oswald Sprenglers Untergang des Abendlandes. Det sistnämnda arbetet hade han förgäves försökt läsa om, när han kommit upp i medelåldern, men skändligen misslyckats. Han hade endast orkat med någon sida och förvånat sig, att han någonsin kommit igenom det. Men de nämnda böckerna hade format hans livssyn. De voro trofasta vänner, som han hade kvar, även om han icke umgicks med dem alltför ofta. På något sätt hade de blivit en del av honom själv, något bestående, hans eviga följeslagare.
Vad som kan gälla om böcker, kan i än högre grad gälla om människor. Också i vårt förhållande till andra människor ha vi ett behov av något fast och beständigt. I strömmen av människor som vi möta är det några få som vi nå verklig gemenskap med. Icke så sällan tycks det vara livets stora tragik, att det är ogörligt att få verkliga vänner under senare år. Under ingen annan tid är det så lätt som under ungdomsåren att komma en människa riktigt nära och få henne till en vän för livet. Ungdomsvännerna äro något annat än alla andra vänner. Öppenheten och lättheten att ge sig själv till den som vill lyssna och söka förstå är väl förutsättningen för en levande .gemenskap. En sådan riktigt god vän från skolår och tidiga studentår kunna vi vara skilda från under många år, men det går förvånansvärt fort att knyta vid igen, när vi träffas. Förändringarna som skett med vännen under den mellanliggande tiden se vi nog, men den personliga kontakten finns kvar. Vi känna varandra. Det är till detta konstanta, bestående vi knyter an. Just för oss är detta det väsentliga hos den andre.
Med studentkamraterna, åtminstone med en del av dem, äro vi sammanknutna i en gemenskap, som kan bestå genom åren utan att umgänget är livligt. Det gäller ingalunda alltid. Det finns studentklasser, som ha mycket litet gemensamt. Man träffas pliktskyldigast vart femte eller vart tionde år. Då alla andra gör det, varför skulle icke vi göra det, så ungefär tänker man. Minnesdagen firas med en god middag som icke nämnvärt skiljer sig från andra goda vårmiddagar med lax och kyckling och tillhörande dryck. Men samvaron blir rätt innehållslös. Det blir snart mer eller mindre roliga. historier från skolåren och en och annan talar om sig själv. Man har ingenting gemensamt med varandra längre.
Sammanträffandet är skäligen meningslöst.
Emellertid gestaltar det sig i regel icke alls på det sätt, som-vi nu försökt teckna. Rakt igenom allt detta, som skulle kunna hindra oss att nå personlig kontakt, få vi tag i våra gamla goda vänner från skolåren, vi må sedan mötas vid ett studentjubileum eller se varandra på gatan eller stöta ihop på arbetsplatsen eller i sällskapslivet. Ordet studentkamrat är icke ett tomt ord utan fyllt av innehåll och mening. Vad är det som binder-studentkamraterna samman? Var och en har nog ställt sig den frågan. Är det att de avlagt samma = examen? Knappast. Vilken annan examen — undantag finnas — brukar förena på samma sätt. Skulle det vara något slags den vita mössans frimureri, som består sedan vi för länge sedan upphört att bära den? Jag tror det inte.
Ingen gång i livet känner man andras fel och brister men också goda sidor och förtjänster så väl som då man sitter i sin bänk. Det är få som anse det mödan värt att anlägga en mask och spela en roll i en klass. Den som skulle göra försöket, bleve nog i regel rätt obarmhärtigt avslöjad. Studentkamraterna känna varandra i regel rätt väl. De ha väl reda icke endast på kamraternas beteenden utan på hurudana de verkligen äro. Jag tror att man i regel också kom åt något väsentligt. Man tog icke miste i sitt bedömande. När studentkamrater sedan råkas och konstatera, hur utseendet förändrats, hur det gått bra för vissa och mindre väl för andra, så kunna de se bort från allt detta som skiljer och avlägsnar och nå kontakt med den människa de mötte en gång under skolåren och som alltjämt är densamma, hur intryck och yttre förhållanden än förändrat henne.
Jag tror det är möjligt att se dessa vänskapsband, som knytas, under ungdomsåren i ett större sammanhang. Det är ett känt faktum, att människan i sitt väsen har en egenartad kluvenhet. Men samtidigt förenas inom henne med varandra stridande tendenser, och motsättningar överbryggas. Men syntesen blir ofta icke gammal, förrän spänningarna bryta sönder den igen. Dessa motsättningar i det mänskliga psyket framträda under högst skiftande former. Människan har ett obetvingligt behov att vara på vandring. Hon vill att ständigt nya utsikter öppna sig för henne. Aldrig färdig, alltid något nytt, det är att vara människa. Men samtidigt kan hon icke komma ifrån längtan efter att sitta ned vid lägerelden och låta det gångna glida förbi. Hon vill vila vid den egna härden och tänka på vad som varit och samla sig för det som kommer. Torsten Fogelkvist skrev en gång. en bok, som han kallade ”På resa och rot”. De orden säga något väsentligt om hemligheten att vara människa. Den som alltid är på resa, alltid jagar efter nya intryck, blir ytlig. Den som alltid förblir vid roten och möter mycket lite nytt, kommer att sakna kringsyn. På resa och rot, det är ett i vartannat av uppbrott och rörelse, förändring och förnyelse å den ena sidan, vila och stillhet, beständighet och fasthet å den andra.
De trofasta vännerna från ungdomsåren representera det konstanta i vår tillvaro. Det är icke rörelse, förändring och utveckling vi söka hos dem, även om vi icke kunna undgå att konstatera, att de inte äro sig helt lika, utan det kända, gamla och välbekanta är det vi vilja finna hos dem, just det som vi en gång funno vara det utmärkande och väsentliga för dem. Sådana vänner äro fasta punkter i vår inre värld. Någon eller några av studentkamraterna få vi kanske räkna dit och känna tacksamhet över det.
Gösta Lundström
STUDENTLIVET I UPPSALA
UNDER ÄLDRE TIDER
Av ERIK FLODERUS
Något studentliv i den meningen vi inlägga i ordet torde knappast ha existerat i Uppsala före studentnationernas uppkomst under förra hälften av 1600-talet; vad som ligger före denna tid är i alla händelser mycket litet känt. Under 1500-talet låg universitetet i lägervall och först sedan det återupprättats av Karl IX och kommit i åtnjutande av Gustav II Adolfs storartade frikostighet fick det den betydelse i svenskt kulturliv som det alltsedan dess haft.
Den äldsta nationen är den västmanlandska, som kom till på 1630-talet, och under nästa årtionde följde sedan den östgötska, den stockholmska och de norrländska, vilka då voro flera än nu. Även Upplands nation som räknar sina anor från 1640 bestod ursprungligen av Roslags, Upplands och Fjärdhundra nationer. Smålänningarna antogo sina första stadgar 1645, Gotlands nation är känd sedan 1663, Västgöta nation saknar protokoll före början av 1700-talet och Göteborgs nation före mitten av samma århundrade, men båda ha bevisligen existerat tidigare. Nationsindelningen motsvarade i stort sett stiften, vilket ju var ganska naturligt då universitetsstudierna främst åsyftade att utbilda präster för dessas behov.
Till att börja med sågo universitetets myndigheter ej dessa sammanslutningar med blida ögon emedan seniorerna inom nationerna logo sig rätten att delvis undervisa de yngre som därigenom drogos från lectionibus publicis (de offentliga föreläsningarna) och ibland till och med förbjödos att bevista misshagliga professorers undervisning. Så småningom började dock de akademiska fäderna inse att de genom nationerna kunde vinna hjälp att upprätthålla ordningen. Dessa å sin sida kunde genom inspektor och genom sina förtroendemän göra sina intressen gällande på ett helt annat sätt än tidigare. Nationerna ålade sig även själva disciplin, vilket synes ha varit mer än behövligt eftersom ”på dhenna tijden mycket meer än tillförenes, som man wet, disolute lefwes”. De sålunda organiserade nationsföreningarna blevo nu en maktfaktor alt räkna med i den akademiska världen och blevo bestämmande för studentlivet.
Nationerna bestodo redan från början av tre klasser: seniorer, även kallade coadjutores, juniorer och novitier. Över alla dessa stod kurator som nationens förtroendeman och ledare. Från början hade flera nationer tre kuratorer men snart blev det brukligt med en enda sådan post. Inspektor, ursprungligen kallad preses, tillsattes allra först av de akademiska myndigheterna. :
Kurator hade mycket vittgående skyldigheter. Han skulle på befallning av inspektor sammankalla seniores och populares, dvs. de två högre klasserna, han skulle ha hand om kassakistan, som kallades fiscus, föra räkenskaperna, ta hand om novitierna och lära dem studiorum methodum (konsten att studera), beskydda dem för äldre landsmäns våldgästningar, som hårt gingo ut över deras matsäcksskrin och penningpungar, samt tillrättavisa dem som väsnades på gatorna eller på annat sätt uppförde sig oanständigt. Det var som synes en maktpåliggande tjänst.
Att vara novitie på 1600-talet var heller inte någon sinekur. -Innan nykomlingarna efter två terminer fingo räkna sig som liberi studiosi voro de på alla sätt påpassade av sina äldre landsmän och fingo utan prut uträtta deras befallningar. De bade bara skyldigheter, inga rättigheter. Dessa hårda villkor ha delvis sin förklaring däri att pojkar om 10 å 12 år inskrevos som studenter, dock under villkor att de stodo under uppsikt av en informator.
De kunde givetvis ej lämnas samma rättigheter som ”fria” akademiska medborgare. Ett undantag från denna regel utgjorde högadelns söner, som av de övriga ”bondstudenterna” betraktades och behandlades med en devot vördnad, varpå finnas flera rätt löjeväckande exempel.
Till de obehag som novitierna ej fingo undandra sig, ej ens adelsmännen, hörde ”depositionerna”. De hade mycket gamla anor och omtalas redan i slutet av 1500-talet. År 1626 kallades de råa och oanständiga. Ännu vid mitten av detta århundrade äro de dock tillåtna men ”utan mask (skråpukansikte), aska och sot och andra förnedrande narrspel med eller utan käppslag”. Vad detta dunkla tal avser skall strax förklaras.
En fransk resande vid namn De la Motraye, som förirrade sig till det avlägsna Uppsala, har beskrivit hur en deposition under den karolinska tiden gick till. De som ledde depositionen med ”herr depositor” i spetsen läto utkläda novitierna i dräkter, hopsydda av brokiga lappar. De svärtades i ansiktet, försågos med långa åsneöron och horn fästes på deras hattar. I mungiporna instuckos svinbetar, som de ej fingo avlägsna vid äventyr av prygel. Slutligen kastades en stor svart kappa över deras axlar. Sålunda utstyrda drevos de som en åsnehop in i en sal där åskådarna väntade. Här fingo de gå igenom en mängd förnedrande ceremonier, i vilka käpprapp och kindpustning ingingo. Men en stor trätång knep depositor dem om nacken, så att svinbetarna föllo ur munnen.
Studentdeposition vid ett tyskt universitet på 1600-talet, scenen är exakt densamma som De la Motraye beskrivit från sitt besök i Uppsala 1716 och visar varifrån seden inlånats. — Tyskt kopparstick. (Ur Sv. Kulturbilder) Sedan avlägsnades hornen och åsneöronen, vilka symboliserade råheten och dumheten, varefter de fingo lägga sig på golvet för att ”avhyvlas” med en stor trähyvel. Efter åtskilliga andra löjliga och burleska upptåg slogs slutligen ett ämbar vatten över delinkventen, varefter denne torkades i ansiktet med en grov trasa. Därefter var depositionen avslutad och de som fått genomlida den kunde nu börja ett nytt liv som akademiska medborgare. Nu vidtog ”cornutölet”, dvs. ”de behornades dryckeslag”. De nyblivna ”fria” studenterna fingo nu den äran att betala kalaset även för sina plågoandar.
Några egna lokaler hade nationerna ej förrän ett långt stycke in på 1800-talet. Dessförinnan förde de ett nomadiserande levnadssätt och sammanträdde än på någon förhyrd lokal, än på kurators kammare, ty många nationer voro ej större än att detta kunde gå för sig. Sammankomsterna som voro obligatoriska kallades ”konvent” och ”landskap” och upptogos av orationer och disputationer på latin, till vilka i förväg hade utsetts en respondent som skulle ha att försvara en uppsatt tes, t. ex. ur Pufendorffs arbete De Officiis Hominia et Civis, samt opponenter. Sedan följde ”nachspiel” som åtminstone bland de yngre ansågs som det huvudsakliga utbytet av dagen. Man ”tog öl för ärende”, plundrade nationens fiscus eller också läto de äldre de yngre betala för sig. Dessa ”disputationsöl” som höllos på någon av Uppsalas många källare urartade ofta så att de måste förbjudas av de vördiga professorerna, endast ”på theras egne Camrar i någras närwaro måge the giöra sig wederbörligen rolige efter de publique disputationsacterne”.
Studentlivet under 1600-talet präglades utan tvivel av primitivitet och råhet. ”Penalwäsendet” florerade och konsistorieprotokollen ha mycket att förtälja om oskick och även värre brott, begångna under rusets inflytande. Sålunda blevo 1626 två västgötar dömda till 4 respektive 6 Dlr böter och 8 dagar in carcere (i fängelse) emedan ”the haddhe slagit en hustru och huggit henne i hufwudet med sporanar”. Bråk med nattväktarna voro vanliga.
På 1700-talet hade en sörmlänning mött brandvakten på Nyhbron, hånfullt kallat honom för ”palt” och sagt att det skulle vara gott att få sig ”litet korv”, varvid han lyfte upp kappan baktill. Slutligen gav han honom ett slag med sin hirschfängare. Han dömdes till döden men benådades och straffet förvandlades så, att han skickades ut på landet som lantmäteribiträde!
Otuktisbrott voro vanliga men bedömdes under vissa omständigheter ej så strängt. I allmänhet försökte man övertala syndaren att ”contenera” kvinnan genom äktenskap, i annat fall följde relegation eller böter. På 1600-talet blev sålunda en ung sörmlänning tillfrågad om han ville ”bygga Echtenskap” med den förorättade kvinnan, vilket han dock avböjde under den rätt naiva förklaringen att han ”ähn intet är idoneus conjugio ineundi (icke lämplig ingå äktenskap) mädhan jagh alt for ungh är, wilia eij heller mina föräldrar”.
Många av dessa brott hade sitt ursprung i studenternas stora fattigdom. De tvingades helt enkelt att uppträda som matfriare.
Under 1700-talet mildrades väl studentsederna något. Man föreställer sig gärna att inflytandet från de framstående professorer, som universitetet kunde berömma sig av, främst Linné, skulle inverka förmånligt på moribus studiosorum (studenternas seder). V
Aecademicus upsaliensis, uppsalastudent från omkring 1700. Den elegante unge mannen bär värja och käpp och är klädd efter sista modet. Han är knappast typen för en vanlig student, snarare föreställer man sig att högadelns söner sågo ut så. — Kopparstick av 1. Fr. Leopold i måste dock erinra oss att i ett avseende var dock studenterna — liksom naturligtvis också professorerna — helt ofria. Man fick inte på något sätt tumma på de kristna dogmerna. Visserligen hade allt sedan Olov Rudbecks tid ett mera naturvetenskapligt betraktelsesätt gjort sig gällande, men när det gällde religionen förekom en i våra ögon svårfattlig skuggrädsla för allt som på något sätt kunde uppfattas som forskning utanför religionens fastställda råmärken. Det gavs ingen pardon för den som kom med ”een hop irrige och fahrlige meeningar”. Det förnuft och de gåvor som Gud givit människan fingo inte användas till ”någre onödige Nyheters upspinnande” eller till ”andre anstöteligheter”. Mot pietister och svärmare voro myndigheterna lika stränga, de som ”kitzla sig med sådane biläror” hotades med allt ont. Bortsett från sådana särfall var dock förhållandet mellan professorer och studenter gott, ja hjärtligt. Mången inspektor var som en far för sin nation och fick av studenterna mottaga ”honorarier”, ofta dyrbara presenter av silver. Inspektor bjöd då på honorariekalas hemma hos sig, något som förekom inom Upplands nation ännu i början av 1800-talet.
Det tidiga 1800-talet, Geijers och Atterboms Uppsala är insvept i ett romantiskt skimmer, men verkligheten därbakom sådan den skymtar fram i de ganska sparsamma skildringarna av den tidens studentliv talar i regel om studenternas tarvliga villkor, som föga skilde sig från vad man vet om det föregående årbundradets. Bäst hade prästsönerna det, vilka i allmänhet medförde matsäck för terminen hemifrån, bröd, smör, ost, skinka och salt kött. Men vanligen blev glädjen kortvarig, ty ju rikare förråd desto talrikare påhälsningar av s. k. cromenimulgi (eg. kassamjölkare).
Förf. till denna skildring har ärvt en studentdagbok från denna tid och den låter oss ana hur en hel del av de mer välsituerade av de unga akademikerna tillbragte sin uppsalatid.
Den berättar om ett intensivt intresse för de nya strömningarna i tiden, hur man med liv och lust deltog i den pågående litterära fejden, hur man samlade disputationer ungefär som man nuförtiden samlar frimärken, och hur man om kvällarna satt framför eldbrasan och läste högt för varandra vid en flämtande taljdank. Men den talar också om ganska uppsluppna tillställningar på stadens källare vilka kunde börja med en grundlig frukost med svagdricka och portugisisk muskat för att på kvällen sluta med en ”sexa” hos madam. Uhrberg (vid nuvarande Fyristorg, på samma plats där sedan Phoenix låg och nu mjölkbaren ligger) eller hos madam Zetterberg, även kallad ”Beskmamma” vid Vaksalatullen. Uhrbergs var utan tvivel det populäraste stället. Källarsalen var inrymd i ett litet lågt rödmålat envåningshus med torvtak, och bakom disken stod madamen själv. En ”sexa” eller ”uhrbergare” bestod av hälften brännvin och hälften likör och förtärdes utan annat tilltugg än sockerskorpor. Mera borgerliga näringsställen voro de snett emot varandra vid Drottninggatan liggande källare som av studenthumorn döpts till ”Scylla” och ”Charybdis” (nu Gästis). Schweizerier uppstodo först i början av 1820-talet, då en viss Schuccani inrättade ett sådant vid Stora torget. Där fanns utmärkta tårtor, kaffe, te och punsch.
Staden hade en förnämlig sällskapsklubb i Gillet, inrymd i den gamla Hospitalsgården.
Flera gånger ombyggt finns den alltjämt kvar i det nuvarande Hotell Gillet. Här fanns alla slags tidningar och tidskrifter, här spelades biljard och anordnades assembléer, högtidsmåltider och andra festliga tillställningar såsom de två gånger om året återkommande gillebalerna. Studenter kunde vinna inträde som e. o. medlemmar.
Nationslivet var föga utvecklat, beroende på att landskapsföreningarna alltjämt saknade egna lokaler. Men redan under 1800-talets första årtionden började starka krafter göra sig gällande för att skaffa egna nationshus. Östgöta nation hade löst detta problem genom att 1817 hyra det mycket förfallna gamla Botanicum vid Svartbäcksgatan. SödermanlandsNärkes nation hyrde en lokal i Domtrapphuset 1805 och 1820 flyttade även upplänningarna in där. Göteborgarna var emellertid den första nation, som lät bygga på egen grund vilket inträffade redan 1822. Deras tomt låg i S:t Larsgatan 9 och där uppfördes ett enkelt envåningshus, som innehöll en nationssal och en gymnastiksal. Det är mycket betecknande för gymnastikintresset, uppammat av Per Henrik Ling, att när sedan de andra nationerna följde göteborgarnas exempel, det alltid avsattes en stor del av utrymmet till en lokal för de gymnastiska övningarna. Upplänningar och västgötar fingo egna hus 1825, smålänningarna året därpå, västmanlänningar och dalkarlar 1831 och stockholmarna 1840.
De mindre nationerna fingo sedan ofta tak över huvudet hos de större.
Nationsprotokollen från denna tid tala mest om disputationsövningar, vilka avslutades med en sexa, som för det stora flertalet utgjorde den egentliga behållningen av dagen, det gällde särskilt de många som aldrig dåförtiden hade råd att vistas ute på värdshus och källare. Det var emellertid ganska enkla tillställningar med smör, ost och sill, oxkött och potatis. Efter sexan framsattes bålar med punsch och bischoff, brorskålar druckos och man blossade på de framlagda kritpiporna. Varken punschen eller tobaken brukade vara av bästa sort.
Vid vissa högtidliga tillfällen uppträdde studenterna en-corps, varvid Stockholms nations kurator enligt gammal tradition förde ordet som ”nationernas kurator” — som kår organiserades emellertid ej uppsalastudenterna förrän 1849. Ett sådant högtidligt tillfälle inträffade 1818, då studentcorpsen, formerad nationsvis, inför altaret i domkyrkan svor Karl XIV Johan tro- och huldhetseden. Förf. till den ovan omtalade studentdagboken, som då var närvarande, säger att han få gånger rönt samfundskänslan livligare än denna dag. På hösten samma år firades på samma plats hundraårsminnet av Karl XII:s död, då Geijers ”Viken tidens flyktiga minnen” för första gången sjöngs till tonerna av marschen från Narva.
I början av juni höllos magisterpromotionerna, som voro stora tilldragelser i det akademiska livet. År 1818 blev det särskilt högtidligt därigenom att kronprins Oskar var närvarande i sin egenskap av universitetets nya kansler. Före akten i domkyrkan, som drog ut åtskilliga timmar, presenterades studenterna för honom ”vid gående genom hans rum på slottet”, därefter spisade han magisterfrukost med dem i gamla Botanicum.
Lagerkransningen försiggick på ”parnassen”, en för tillfället särskilt uppbyggd estrad i koret. Magistrarna buro en promotionsdräkt, som bestod av den redan vid Gustav III:s död avlagda ”svenska dräkten”. Jackorna hyrdes från Operan i Stockholm och voro ofta fläckade av puder från stångpiskor, de korta byxor som hörde till fick man genom att sprätta upp sina egna långbyxor och fästa röda bandrosor vid knäet. Chapeau-bas hörde också till, en dylik förfärdigades av en trätallrik som överkläddes med en svart silkeshalsduk. Den bars under armen och man kunde naturligtvis inte sätta den på sig.
I samband med magisterpromotionerna höllos även gymnastikuppvisningar på planen mellan Exercitiehuset (på nuv. Universitetshusets plats) och Gustavianum. Den svåraste övningen bestod i att klättra upp i en hög mast och fästa en vimpel i toppen.
År 1819 besökte Karl XIV Johan för första gången Uppsala i sällskap med kronprins Oskar. Staden illuminerades med transparanger, föreställande dygder och klassiska gudar, och stora festligheter förekommo, som Karl Johan sedermera fick betala själv, då de snåla borgarna vägrade det — det dröjde också ända till 1834 innan han nästa gång gästade Uppsala. Kronprinsen stannade kvar över Oskarsdagen, då det hölls en mycket tidstypisk studentfest för honom i trädgården utanför Gustavianum, där ett tempel i götisk stil, upplyst med lampor, var uppfört. Studentcorpsen formerade under sång och med facklor i händerna en halveirkel omkring högtidsföremålet. Nationernas kurator (jfr ovan) överlämnade till prinsen ett svärd och ett dryckeshorn i silver, dekorerade i fornnordisk stil och försedda med sentenser i runskrift.
Beväringsinstitutionen hade införts 1812 och under fjorton dagar på försommaren exercerade studenterna fördelade på två kompanier under träden i Kungsträdgården (nu Botaniska trädgården) framför den ståtliga kolonnförsedda fasaden av det då alldeles nya orangeriet. Atterbom ha
Några Uppsalastudenter dricka mjöd på Tingskögen i Gamla Uppsala. På bordet står sannolikt det dryckeshorn som 18335 överlämnades till Uppsala studenter av kronprins Oscar till minne av Karl XIV Johans besök året förut. de det året skrivit en sång för studentbeväringen, vilken började ”Samloms bröder kring frihetens fana”, och Heffner hade satt musik till den. Detta blev upphovet till den uppsaliensiska studentsången, som år 1830 under Heeffners ledning fick en fastare organisation. Dahlgrens ”Våren är kommen” sjöngs första gången 1823, Böttigers ”Stilla skuggor” och Geijers ”Fädernesland, vars härliga minnen” 1832.
På 1820-talet uppstod emellertid även den på sin tid mycket omtalade ”Turkiska musiken”. Den uppkom så att några studenter beslutade att bilda ett slutet sällskap, som då och då skulle sammanträda för att roa sig på vanligt studentmanér med skämt, dryckjom och sång och genom att ”bolla med tankar och idéer”. För att höja dessa sammankomster upp på ett högre plan skulle man också musicera. Så uppstod ett litet kapell med fiol, flöjt, gitarr, valthorn och fagott samt ett par mansstämmor. Sedermera tillkommo undan för undan andra instrument, och i sin glans dagar utgjordes ”De Ottomaners Musik Corps” av en fullständig janitsceharmusik med mahometfana, mässingstallrikar och alla tillbehör.
Sången blev nu helt bannlyst från turkarnas sammankomster, vid vilka en väldig stånka med öl gick laget runt. Man uppträdde stundom offentligt och gjorde även utflykter till närbelägna städer och orter. Turkiska musiken beskylldes — sannolikt med orätt — av stadens borgare för att föra nattligt oväsen på gatorna med grytlock, visselpipor och dylika instrument.
Kanske inverkade detta till att den redan 1835 upplöstes. Den främsta anledningen var dock att kvartettsången nu fångade studenternas intressen. I slutet av 1830- och början av 1840-talet blomstrade nu i stället upp ett annat musiksällskap, som kallade sig ”Juvenalerna” och som på sitt program tog upp studentsången. Juvenalerna voro liksom Bellman av föga djupsinnighet, man njöt av stundens glädje och spred ett älskvärt skimmer kring extravacanserna med sång.
Samloms bröder, juvenaler!
morlach, morlach, tralala lalala.
kring buteljer och pokaler,
morlach, morlach, tralala lalala!
Juvenalerna hade väl knappast blivit mer än en episod i uppsalalivet liksom turkarna, om det ej varit just ur deras krets som Gluntarna emanerade, odödliggjorda genom Gunnar Wennerbergs förmåga att fånga och gripa tidens stämningar och göra dem till stor konst. Juvenalerna återuppstodo i slutet av förra århundradet i Juvenalorden, som sålunda inte har något direkt samband med 1840-talets sångsällskap.
Wennerberg tillhörde ej själv Juvenalerna under sina första studentår, det var först 1843 han kom i beröring med dem, när de voro samlade till majfest vid en flammande brylå i en skogsdunge nära Eklundshov, klädda som zigenare och sjungande de sista tonerna ur ”Preciosa”. Wennerberg blev så småningom upptagen i deras krets och deltog i deras sammankomster på den tidigare omtalade källaren Äpplet. Gluntarna tillkommo dock ej under hans juvenaltid utan skrevos mellan åren 1847 och 1850, då Wennerberg redan var lektor i Skara.
Gluntarna är ”studentlivets klassiska och och alltjämt estetiskt ouppnådda epos i s
Gunnar Wennerberg föredrar gluntar för andäktigt lyssnande åhörare. Tuschteckning av J. G. Arsenius omkring 1850. Uppsala universitetsbibliotek vensk litteratur”. Deras friskhet och överlägsna humoristiska älskvärdhet är tidlös, ehuru både tidsstämningen och lokalmiljön med ”Ecclesiasticum”, S:t Eriks gränd och Eklundshovsskogen äro väl fångade. Glunten och Magistern äro inga förfallna individer som Bellmansfigurerna, de se mot en framtid, och när de dricka för ”vår levnads långa vår”, personifiera upplösning till mötes som politisk rörelse, ehuru ännu 1875 ett studentmöte av den gamla typen hölls i Uppsala.
Februarirevolutionen i Paris 1848 kunde inte undgå att sätta sin prägel även på det politiska livet i Uppsala. På många håll hade man på känn att tiden nu var inne för ett utjämnande av klasskillnaderna. Ännu in på 1840-talet hade hatet mellan studenter och borgare varit nästan dödligt, och ännu vid denna tid förekommo stora slagsmål med stadens gesäller, vilka de akademiska fäderna ej gjorde särdeles mycket för att avvärja. ”Bracchiderna”, dvs. stadens handlande och hantverkare, betraktades i vissa bornerade studentkretsar som en samling djur, ”utmärkta för dumhet, uppblåsthet, högmod och rovlystnad”. Våren 1849 firades emellertid en stor försoningsfest på Polacksbacken mellan borgare och studenter med de förra som värdar. Nu hördes andra toner från studenternas talesman, som försäkrade att det var ”med verklig rörelse som studentcorpsen förnimmer en offentlig försäkran att den lyckats förvärva sig aktning av det samhälle, inom vilket det lever”. Sedan vidtog förbrödringen med ett väldigt kalas under en granrisklädd och flaggprydd barack, varvid borgerskapet inte knusslade med håvorna. Uppsalastudentens sociala medvetande började vakna.
Även inom studentkåren började klasskillnaderna på att utjämnas, men ännu långt fram i andra hälften av 1800-talet utmärkte ett nob(ilis) efter namnet i studentkatalogen den privilegierade samhällsklassen. Härtill bidrog nog också i hög grad att för första gången i universitetets historia tre kungliga prinsar blevo inskrivna vid akademien. Det var kronprins Karl, prins Gustav och prins Oskar. Särskilt väl fann sig prins Gustav till rätta i denna miljö. Med sin poetiska läggning och sin musikaliska begåvning har han blivit en legendarisk figur i den tidens uppsalaliv, vartill framförallt bidragit hans odödliga ”Sjungom studentens lyckliga dag”, som med Herman Sätherbergs musik första gången sjöngs 1832. På 1840-talet tillkom också studentmössan som ett yttre tecken på samhörigheten inom kåren.
De glimtar som här givits av det uppsaliensiska studentlivet fram till förra seklets mitt ha endast kunnat bli mycket sporadiska. Ämnet är så rikt att det skulle kunna fylla volymer. Någon sammanfattande skildring finns ännu inte, men en sådan är att vänta genom ett initiativ som tagits av studentkåren (sedan detta skrevs har ifrågavarande verk utkommit. Förf:s anm). Inte heller är det lätt att avge något omdöme om sedernas växlingar genom århundradena. Ljus och skuggor växla. Den naturliga ungdomsglädjen har ofta slagit över i råhet och barbari, men mycket må dock vara förlåtit då man tänker tillbaka på de många framstående män, som oftast utgångna ur de blygsammaste samhällsförhållanden här fostrats för livet. samhället och vetenskapen.