Tal när Toftvägen fyllde 40 år

Axel Ancker 2004

Hur kom det sig?
Jo, för att börja från början:

Det var en gång tre unga arkitekter, Stig Ancker, Bengt Gate och Sten Lindegren som startade ar­ki­tektkontor i början på 40-talet. Andra världskriget pågick för fullt och tiderna var inte särskilt gynn­samma.
Dock, freden kom, utsikterna blev allt bättre och under 50-talet blev byggandet i Sverige allt mer in­tensivt. Kontoret växte mer och mer.
1956-1957 fick Bengt Gate uppdrag att upprätta underlag till stadsplan för be­byg­gelsen på Boo Gär­de.
I samma veva började kompanjonerna tala om att det vore väldigt roligt att för en gångs skull få rita något som inte byggmästare eller entreprenör fick styra med enbart ekonomi för ögonen.
Att rita något där man i första hand lade vikten vid arkitektonisk utformning och trivsel.
Benqt Gate hade mycket goda kontakter med komunens tomtbolag och lyckades över­tala ledningen om att få köpa den här biten mark där vi nu bor.
Marken såldes relativt billigt för att möjliggöra statlig belåning av den tänkta gruppbebyggelsen.
Det är också därför A-husens (Stig Ancker, de fem övre öster om Toftvägen) och L-husens (Sten Lindegren, de fem nedre öster om Toftvägen) våningsyta begränsa­des till 125 kvm.
Under planeringens gång visade det sig dock att statlig belåning skulle bli omöjlig pga en för hög be­räknad produktionskostnad så G-husen (Bengt Gate, väs­ter om Toftvägen) tilläts växa och blev något större.
I första början tror jag att man hade tanker på att göra en hustyp på hela områ­det. Efter mycket skissande visade det sig dock bli omöjligt att komma överens; det fick bli tre hustyper.
Man bestämde sig dock för att genomföra en någorlunda likartad standard när det gällde utformning av kök, snickerier, våtutrymmen och innertak.
Det här med innertaken har sin egen historia.
Till en början var det nog tänkt att en vanlig furupanel skulle sättas upp.
Nu var det emellertid så att de tre kompanjonerna varje arbetsdag i c:a 40 års tid åt lunch på res­tau­rant Cattelin. Man satt alltid vid samma bord som kallades ”arkitektbordet” där också kolleger an­slöt då och då.
En av dessa hade intressen i en gotländsk snickerifabrik vars affärsidé var att kunna använda den furu som växer på Gotland.
Genom att tillverka en speciell sorts stavlamell som limmades samman av korta stavar till långa kvist­fria längder kunde man använda den gotländska furun som ofta är krokig och kortvuxen.
Han föreslog att detta material, som såldes billigt, skulle användas till innertak och så blev det. Fab­riken lär ha sålt allt man kunde tillverka och gick ändå i konkurs så småningom så det måste ha va­rit något fel på prissättningen.
När projekteringen var klar inbjöds tre olika entrprenörer att komma in med anbud. Detta skedde un­der en mycket överhettad byggkonjuktur och endast ett anbud kom in.
Det kom från John Mattsons byggföretag och ansågs då ligga mycket högt.
Anbudet antogs och husen skulle bjudas ut till försäljning via kommunens bostadskö. Dock fick bygg­herren (AB TRELAG) undanta några hus för att på egen hand kunna fördela dem och de er­bjöds då till personer närstående Ancker-Gate-Lindegren.
Kontraktsskrivning osv skedde genom Eva Lorenz, fastighetsmäklare, som också var närstående Ancker-Gate-Lindegren och som hade många uppdrag åt John Mattson vid den här tiden.
Husen byggdes, man flyttade in och det mesta var frid och fröjd tills den första vintern kom. Då vi­sade det sig att vissa delar av fasadteglets yttersta skikt började frysa sönder på grund av ett mycket olyckligt val av fasadfärg.
Det blev ett garantiåtagande för byggherren att rätta till som blev mycket kostsamt och som man in­te reserverat några pengar för. För arkitektkontoret blev det hela en präktig förlust.
Alltnog, frostskadade delar blev sandblästrade och putsade och i stort sett har husen klarat sig hyfsat sen dess. Viss träpanel har måst bytas, vi har fått måla om några gånger, byta ut pannor mm.
Tack vare tilltalande planlösningar, och inte minst, allt liggande i ett plan (frånsett tillval av källare i två hus), har man kunnat bo kvar även när man med stigande ålder fått svårare att rör sig.
Husen ritades en gång i tiden med tanke på barnfamiljer. I åtminstone två av den har andra genera­tionen kunnat överta det hus de själva vuxit upp i.
Av 18 hus bebos 10 fortfarande av de ursprungliga ägarna eller deras barn.
ETT GOTT BETYG!
Översändes på allmän begäran.
Lidingö, oktober 2004
Axel Ancker