![\"\"](\"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-content\/uploads\/2023\/02\/Jolo-FASOR-och-SALIGHETER-1-2013-11-09-193x300.png\")
<\/p>\n<\/p>\n
FASOR OCH SALIGHETER
\nJolos\u00e4llskapets skriftserie nr 7
\nText: Jan Olof Olsson
\n\u00a9 Vibeke Olsson
\nRedaktion: Ulf Sveningson, Kristian Wedel, Johan Ers\u00e9us,
\nJakob Wedel, Annette Gran\u00e9li
\nForm och typografi: Ulf Sveningson
\nIllustration: Ulf Sveningson
\nTryckt \u00e5r 2013 i 300 exemplar
\nISBN 1650 \u2013 2744;5<\/p>\n
Ur Jolos klippb\u00f6cker \/ del 3
\nJan Olof Olsson \u2013 Jolo \u2013 var flitig inte bara vid skrivmaskinen, utan ocks\u00e5 med saxen. Han samlade noggrant sina DN-artiklar i klippb\u00f6cker. Av de tusentals artiklar, reportage, k\u00e5serier och recensioner som utg\u00f6r hans litter\u00e4ra kvarl\u00e5tenskap \u00e4r fortfarande bara en liten del utgiven i bokform. Med denna lilla volym av k\u00e5serier \u2013 alla fr\u00e5n 1964 \u2013 forts\u00e4tter Jolos\u00e4llskapet den utgivning som inleddes \u00e5r 2010 med Lillibeth l\u00e4mnar sitt land och 2011 f\u00f6ljdes av Vem \u00e4r fru Lund\u00e9n? Vi vill \u00e5ter tacka Vibeke Olsson f\u00f6r att hon s\u00e5 gener\u00f6st l\u00e5ter oss f\u00f6rfoga \u00f6ver materialet.
\n\u00c5 Jolos\u00e4llskapets v\u00e4gnar
\nKristian Wedel, Ulf Sveningson och Johan Ers\u00e9us<\/p>\n
\nEn av mina v\u00e4rsta fasor \u00e4r att bli bjuden p\u00e5 lunch. Jag har alltid varit en gammaldags m\u00e4nniska som \u00e4lskat frukost. Jag \u00e4r helt enkelt inte van att \u00e4ta lunch. Min id\u00e9 om saken \u00e4r att efter morgonkaffe omkring halv \u00e5tta \u00e4ta
\nbacon och \u00e4gg vid elvatiden, eller f\u00f6r den delen gr\u00f6t och tv\u00e5 kokta \u00e4gg, eller allra helst naturligtvis pocherade \u00e4gg. Men de pannor i vilka \u00e4gg pocheras g\u00e5r efter\u00e5t inte att diska utan v\u00e5ld och sv\u00e4rord; eftersom det bara \u00e4r jag som vill ha pocherade \u00e4gg hemma, anser jag det billigt att jag sj\u00e4lv diskar.
\nSedan ska man inte ha mat f\u00f6rr\u00e4n det \u00e4r dags att \u00e4ta middag.
\nMen ibland bjuds jag p\u00e5 lunch. Att g\u00e5 ut sj\u00e4lv och \u00e4ta lunch p\u00e5 egen hand faller mig dess b\u00e4ttre inte in. Det ska vara mycket exceptionella omst\u00e4ndigheter som driver mig till det.
\nN\u00e4r jag d\u00e5 bjuds p\u00e5 lunch, uppskjuts min mattid en timme. Jag blir onaturligt hungrig, och alla som bjuder mig p\u00e5 lunch fr\u00e5gar n\u00e4stan of\u00f6r\u00e4nderligt hur det st\u00e5r till med mig. N\u00e5gra g\u00e5r vidare och s\u00e4ger att jag ser \u201dtr\u00f6tt\u201d ut. Jag har d\u00e5 p\u00e5 tungan att s\u00e4ga att det inte \u00e4r konstigt, eftersom jag velat \u00e4ta en timme tidigare.
\nD\u00e4refter f\u00f6ljer detta trolleri och apspel med matsedeln, vilken avdelning man ska h\u00e5lla sig inom, hovm\u00e4starens penna som far \u00f6ver r\u00e4tterna, min l\u00e4ngtan efter raggmunk, blodkorv eller havregrynsgr\u00f6t allt under det jag ska uttala mig om olika sj\u00f6tungsfil\u00e9er och chateaubriander. Sill och gr\u00e4sl\u00f6k, f\u00f6resl\u00e5r jag pl\u00f6tsligt, lycklig \u00f6ver att ha hittat n\u00e5got 5jag k\u00e4nner igen, och n\u00e4stan undantagsl\u00f6st s\u00e4ger d\u00e5 den v\u00e4nlige v\u00e4rden:
\n\u2013 Tjaa, sill \u2013 tycker ni det \u00e4r n\u00e5got att b\u00f6rja med?
\nVarf\u00f6r tror ni jag s\u00e4ger det, m\u00e4nniska, morrar jag inombords, och v\u00e4rden spelar vidare med att prata om n\u00e5gon liten mexikansk klibbig och mysig sak han \u00e5t i f\u00f6rra veckan.
\nF\u00f6rr fann jag mig skr\u00e4md i detta, men numera har jag \u00f6verg\u00e5tt till att se s\u00e5 mulen ut sedan jag v\u00e4l sagt ordet sill att jag vanligen f\u00e5r in sill, sur gr\u00e4dde och gr\u00e4sl\u00f6k, vilket jag d\u00e4rp\u00e5 kastar mig \u00f6ver med all min kraft n\u00e4stan innan det kommit p\u00e5 bordet.
\nN\u00e4r nu allt detta \u00e4r upp\u00e4tet och nedsk\u00f6ljt tar lunchens v\u00e4rd fram en plastfolder \u2013 eller s\u00e5 g\u00f6r hans h\u00f6gra hand det, eller n\u00e5gon annan i s\u00e4llskapet \u2013 som inneh\u00e5ller planer, klipp, utkast, tabeller eller n\u00e5got i den v\u00e4gen. Jag har vid det laget f\u00f6rlorat intresset f\u00f6r de sakliga sk\u00e4len f\u00f6r lunchen och kan bara med m\u00f6da f\u00f6lja framst\u00e4llningen och diskussionen, s\u00e4ger ja och nej p\u00e5 fel st\u00e4lle och sticker emellan med \u201dTro det?\u201d eller \u201dDet var baddaren\u201d.
\nGenom att ha \u00e4tit p\u00e5 en f\u00f6r mig otj\u00e4nlig tid har hela jag kommit i olag. Framf\u00f6r allt \u00e4r jag sj\u00e4lsligt ur balans. Jag \u00e4r exalterad, helt enkelt p\u00e5 grund av min ovana vid att denna tid p\u00e5 dagen sitta och \u00e4ta och dricka.
\nTanken att efter denna fina lunch stiga p\u00e5 t\u00e5get och \u00e5ka hem igen f\u00f6refaller trivial. Dessutom vilar ett skimmer \u00f6ver innerstaden, m\u00e4nniskorna och eftermiddagen. N\u00e4r allt kommer omkring \u00e4r jag inne i Stockholm. Det kan vara trevligt att stanna en stund.
\nEfter min brist p\u00e5 intresse f\u00f6r plastfoldern och dess 6inneh\u00e5ll, som vid lunchen egentligen skulle diskuterats ocks\u00e5 av mig \u2013 s\u00e5 kallad arbetslunch: \u201ds\u00e5 kan vi prata genom dom h\u00e4r problemen\u201d \u2013 kan jag inte anst\u00e4ndigtvis sitta kvar n\u00e4r de andra g\u00e5r. Mitt i alltsammans har jag vanligen b\u00f6rjat bli hungrig igen, och mina \u00f6gon falkar efter matsedeln jag tidigare haft s\u00e5 sv\u00e5rt att bem\u00e4stra. Ibland f\u00f6ljer jag v\u00e4rden och de \u00f6vriga g\u00e4sterna ut p\u00e5 gatan, g\u00e5r runt kvarteret och g\u00e5r sedan in och s\u00e4tter mig igen.
\nDagen \u00e4r f\u00f6rst\u00f6rd, allt kommer i oordning f\u00f6r mig, inget f\u00e5r jag gjort. Dyster och nedslagen kommer jag slutligen hem och lovar mig sj\u00e4lv att aldrig igen bryta min frukostvana och acceptera en inbjudan till lunch. Men jag \u00e4r ingen j\u00e4rnman p\u00e5 detta omr\u00e5de, lika litet som p\u00e5 n\u00e5got annat. R\u00e4tt vad det \u00e4r tackar jag ja igen och sl\u00e4nger \u00e5nyo bort en dag av mitt liv.<\/p>\n
DN 29\/7 1964<\/p>\n
Jag har ett h\u00f6rnrum och har haft b\u00e5da f\u00f6nstren \u00f6ppna under natten. Det var sv\u00e5rt att ligga och l\u00e4sa p\u00e5 kv\u00e4llen f\u00f6r alla fj\u00e4rilarna. Men jag fick ut dem efter att i en timme ha f\u00f6rs\u00f6kt somna med deras fladder i taket och mot tapeterna. Nu \u00e4r det morgon och jag v\u00e4ntar p\u00e5 brickan. \u00d6gonblicket \u00e4r ljuvligt. Av alla saligheter vet jag ingen st\u00f6rre \u00e4n att ligga och veta att det kommer en bricka.
\nDet \u00e4r dessutom en dansk bricka, med gott f\u00e4rskt br\u00f6d. Br\u00f6d har jag \u00f6verg\u00e5tt till att \u00e4ta f\u00f6rst efter det jag \u00f6verskridit gr\u00e4nsen och kommit utrikes. Det bekv\u00e4ma \u00e4r d\u00e4rvid att det spelar ingen roll vilket statssystem man beger sig till. Man f\u00e5r gott br\u00f6d likav\u00e4l i Polen som USA, i Ryssland som i Danmark, i Bulgarien som p\u00e5 Irland.
\nKapitalister, kommunister, katoliker och gudsf\u00f6rnekare \u00e4r eniga om att \u00e4ta gott br\u00f6d. Det \u00e4r bara v\u00e4lst\u00e5ndsmunkarna i Sverige som \u00e4r emot det.
\nSverige \u00e4r snart unikt genom att vara det enda land som inte kan g\u00f6ra gott br\u00f6d fast det har m\u00f6jligheter till det. Kanske vore det en turistattraktion att annonsera.
\nDet blir aldrig samma salighet att vakna f\u00f6rst n\u00e4r brickan kommer, eller r\u00e4ttare n\u00e4r \u201dstuepigen\u201d \u2013 s\u00e5 heter p\u00e5 danska den uts\u00f6kta flicka som bringar denna ljuvlighet \u2013 knackar p\u00e5 d\u00f6rren. Det \u00e4r just v\u00e4ntan som ger den extra piffigheten \u00e5t denna njutning, som \u00e5t s\u00e5 m\u00e5nga andra.
\nAtt vakna, l\u00e4sa lite, g\u00e5 upp och titta p\u00e5 tr\u00e4dkronorna, att lyss p\u00e5 havet: och sedan b\u00f6rja tolka ljuden, steg, slammer \u2013 kan det vara hon?
\nJag gottar mig \u00e5t upplevelsen.
\nSka man h\u00e4mningsl\u00f6st h\u00e4nge sig \u00e5t den b\u00f6r man g\u00f6ra en Atlantresa. Under d\u00f6rren till hytten sticks d\u00e5 in en matsedel med en diskret knackning och som f\u00f6rsta frukost f\u00e5r man att v\u00e4lja mellan, ungef\u00e4r: tomat-, apelsin-, grapefruktsaft, corn flakes, bran flakes, rice crispies, puffed wheat, havgryns- mannagryns- eller majsgr\u00f6t, bovetepannkaka, kokta \u00e4gg, bacon och \u00e4gg, omelett med jordgubbssylt, omelett S:t Hubert, f\u00f6rlorade \u00e4gg p\u00e5 toast, muffins, r\u00e5gbr\u00f6d, pumpernickel \u2026
\nJag b\u00f6r n\u00e4mna att denna f\u00f6rsta frukost \u00e4r \u2013 hemma som borta \u2013 det enda m\u00e5l jag bryr mig riktigt om p\u00e5 hela dan; d\u00e4rf\u00f6r frossar jag i upprepningen av allt detta.
\nDenna danska morgon ligger jag och l\u00e4ser sl\u00f6tt och f\u00f6rstr\u00f6tt, h\u00f6r mina d\u00f6ttrar vakna och sjunga juls\u00e5nger, som de har en outrotlig passion f\u00f6r under\u00a0 sommarm\u00e5naderna, lyssnar sp\u00e4nt till n\u00e5gra steg \u2026 Men det \u00e4r en annan som f\u00e5r sitt kaffe och sitt danska br\u00f6d, och det \u00f6kar ytterligare mitt avnjutande av de tickande minuterna.
\nKanske \u00e4r det jag n\u00e4sta g\u00e5ng.
\nJag tar min kikare och f\u00f6rs\u00f6ker titta ned mot stranden f\u00f6r att se om det \u00e4r gr\u00f6n flagg. Gr\u00f6n flagg betyder att det \u00e4r lugna dyningar och att man kan f\u00e5 bada. Men det \u00e4r f\u00f6r tidigt. Ingen flagga \u00e4r hissad \u00e4nnu. Allts\u00e5 bl\u00e4ddrar jag en g\u00e5ng till genom tidningen jag redan l\u00e4st och \u00f6gnar genom idel danska saker: en djurvaktare p\u00e5 Zoologisk Have har fyllt 70 \u00e5r, en gammal sk\u00e5despelare har f\u00e5tt bevillningen p\u00e5 en stor biograf, en bryggare har delat ut medaljer, \u201dDannebrogen\u201d kryssar bland de danska \u00f6arna \u2026
\nIbland tror jag Danmark \u00e4r det sista borgerliga landet i v\u00e4rlden, kanske tillsammans med Holland. H\u00e4r p\u00e5 hotellet finns till och med gamla personer som har med sig unga sl\u00e4ktingar som b\u00e4r deras filtar och tr\u00e4dg\u00e5rdsstolar. S\u00e5dant \u00e4r avskaffat i Sverige. Jag vill inte vara den unga sl\u00e4ktingen, men jag vill g\u00e4rna titta p\u00e5. Och i centrum f\u00f6r moraldebatten st\u00e5r, som sig b\u00f6r, en vacker flicka; d\u00e5 verkar den mera i sin ordning.
\nNu h\u00f6r jag mina d\u00f6ttrar genom f\u00f6nstret bredvid sjunga att de skall till stallet g\u00e5. Jag tittar i kikaren igen, och den gr\u00f6na flaggan kommer upp. Steg \u2013 jag h\u00f6r steg uppf\u00f6r trappan, \u00f6ver korridorens r\u00f6da matta \u2026
\nEn knackning; det \u00e4r den m\u00f6rka sn\u00e4lla stuepigen.
\nBrickan \u00e4r h\u00e4r.
\nJag sitter en liten stund och betraktar den innan jag s\u00e4tter i g\u00e5ng.<\/p>\n
DN 4\/8 1964<\/p>\n
I Danmark, i december.
\nDet var en dag av gr\u00e5het och slask, och jag fick infallet \u2013 d\u00e5 jag \u00e4nd\u00e5 inte kunde anv\u00e4nda den till n\u00e5got \u2013 att fara till Lolland.
\nDet var inte huvudl\u00f6st. Jag hade en extra dag. Om jag nu stannade d\u00e4r jag var, i K\u00f6penhamn, skulle jag mycket v\u00e4l kunna f\u00f6rdriva den p\u00e5 det b\u00e4sta s\u00e4tt, men utan \u00f6verraskningar. Allt jag skulle ha gjort skulle jag ha gjort f\u00f6rut.
\nAtt \u00e5ka till Lolland p\u00e5 en dag var rena \u00e4ventyret, en h\u00e4ngivelse \u00e5t det ober\u00e4kneliga.
\nDet kunde nu ingen ana som s\u00e5g Lolland i f\u00f6rmiddagst\u00f6cknets december utanf\u00f6r t\u00e5gf\u00f6nstret. Platt, ledsamt, en enda stor fl\u00e4ck under himlen, och jag anl\u00e4nde utan att riktigt veta vad jag skulle g\u00f6ra, bara att jag aldrig varit p\u00e5 Lolland f\u00f6rr och detta kanske var tillf\u00e4llet.
\nJag visste ingenting n\u00e4r jag efter t\u00e5g och buss steg av p\u00e5 det lilla torget i Maribo. Jag f\u00f6rstod att sockerbetor var den stora saken, men varf\u00f6r staden Maribo l\u00e5g d\u00e4r den l\u00e5g f\u00f6rstod jag till exempel inte. Inte l\u00e5g den vid havet, inte vid n\u00e5gon v\u00e4g. D\u00e4r fanns denna platta \u00f6, som b\u00e4r upp en motorv\u00e4g mot kontinenten, mot Europa, mot resebyr\u00e5annonsernas ortnamn. P\u00e5 denna \u00f6 l\u00e5g denna stad. Och d\u00e4r stod jag helt of\u00f6rhappandes.
\nD\u00e5 b\u00f6rjade det.
\nVem stod staty p\u00e5 detta torg \u2013 en aning \u00e5t sidan och inte s\u00e5 l\u00e4tt att uppt\u00e4cka \u2013 om inte Kaj Munk?
\nInte p\u00e5 tio eller femton \u00e5r, eller tjugu, har jag t\u00e4nkt p\u00e5 Kaj Munk, vilket kanske \u00e4r fel och l\u00e4ttsinnigt, men s\u00e5 \u00e4r det: jag har inte alls t\u00e4nkt p\u00e5 honom. Det befanns, vilket jag inte haft en aning om, att han var f\u00f6dd i denna stad, son till en garvare. H\u00e4r gick han i skola \u2013 kutryggig, s\u00e4regen, hackkyckling, sj\u00e4lvupptagen. Det var d\u00e4rmed inte sv\u00e5rt att begripa att Maribo \u2013 vilket f\u00f6rst givit mig intryck av en ber\u00f6md ost och tankar i riktning mot en stor dansk frukost \u2013 hette Maribo d\u00e4rf\u00f6r att det var Marias stad och staden inte beh\u00f6vde f\u00f6rklara sitt l\u00e4ge. H\u00e4r l\u00e5g en g\u00e5ng ett kloster. H\u00e4r skulle man inte t\u00e4nka p\u00e5 frukost och ost, utan p\u00e5 Kaj Munk, Gud och p\u00e5 m\u00e4nniskans lott.
\nAlla dog omkring Kaj Munk n\u00e4r han var liten. F\u00f6r resten hette han aldrig Munk h\u00e4r i Maribo, utan Petersen, efter sin far. Munk var den sn\u00e4lle fosterfar han fick sedan ocks\u00e5 modern d\u00f6tt. Hans b\u00e4ste v\u00e4n, en murare som hj\u00e4lpte honom och ber\u00e4ttade om livet f\u00f6r honom, dog ocks\u00e5.
\nHan skrev en g\u00e5ng:
\n\u201dDenna d\u00f6d som svansade omkring mig fr\u00e5n mina sp\u00e4daste \u00e5r …\u201d
\nDet var n\u00e4r muraren dog han fick f\u00f6r sig att hans tro var s\u00e5 stark att han skulle kunna v\u00e4cka upp denne \u2013 allts\u00e5 alldeles det han skulle skriva om som\u00a0 dramatiker och mogen man; om han nu blev mogen n\u00e5gon g\u00e5ng \u2013 det \u00e4r ju heller inget man n\u00f6dv\u00e4ndigt m\u00e5ste bli.
\nDet var allts\u00e5 i Maribo som denna d\u00f6d svansade omkring honom.
\nN\u00e4r han var 18 \u00e5r skrev han en artikel i ortens tidning om Gud. Det var hans debut.
\nM\u00e5nga skribenter kan b\u00f6rja p\u00e5 olika s\u00e4tt, men Kaj Munk satte i g\u00e5ng direkt med fr\u00e5gan om vad Gud g\u00f6r; varken mer eller mindre. \u00c4mnet var aktuellt, f\u00f6r det f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget rasade, och fr\u00e5gan g\u00e4llde \u2013 som den gjort i tusen \u00e5r \u2013 varf\u00f6r Gud, om han fanns och utr\u00e4ttade n\u00e5got, l\u00e4t detta ske. Jo, sade Munk, denna brist p\u00e5 deltagande \u00e4r inte bevis f\u00f6r Guds ondska eller overksamhet, utan p\u00e5 hans t\u00e5lamod.
\nS\u00e5 var han klar med den saken vid 18 \u00e5rs \u00e5lder.
\nBakom statyn gick en krokig sagogata med l\u00e5ga hus och skvallerspeglar. Jag kom till en knarrande grind, en stor kyrka, 1400-tal. Porten larmade, klackarna ekade och skallade mellan v\u00e4ggarna n\u00e4r jag steg in i ensamheten, och d\u00e4r var n\u00e4sta sensation i beredskap, f\u00f6r under en stenh\u00e4ll l\u00e5g Leonore Christine. Det h\u00f6ll p\u00e5 att bli f\u00f6r mycket i Maribo. Leonore Christine har jag till skillnad fr\u00e5n Munk n\u00e4stan aldrig upph\u00f6rt att t\u00e4nka p\u00e5.
\nHon var en av de f\u00f6rsta moderna kvinnorna. I 22 \u00e5r, mellan 1663 och 1685, satt hon insp\u00e4rrad i ett uselt f\u00e4ngelse i K\u00f6penhamn, hunsad och f\u00f6r\u00f6dmjukad, inte f\u00f6r n\u00e5got hon gjort, utan f\u00f6r n\u00e5got hennes make gjort. Hon var offer f\u00f6r en politisk h\u00e4mnd. Om sitt f\u00e4ngelse skrev hon boken \u201dJammersminde\u201d, en \u00f6verl\u00e4gsen modern kvinnoskildring. Hennes ber\u00e4ttelser om vaktkvinnorna, om sina egna reaktioner, om f\u00e4ngelsechefens fyllskivor och grova h\u00e5ngel \u00e4r aktuell och frisk l\u00e4sning n\u00e4r som helst. Lika litet som jag v\u00e4ntat Munk i Maribo hade jag v\u00e4ntat Leonore Christine. Vid gravh\u00e4llen l\u00e5g n\u00e5gra eterneller. D\u00e4r stod att hon jordf\u00e4sts den 6 april 1698, och s\u00e5 de ord hon ville ha d\u00e4r, ungef\u00e4r som tagna fr\u00e5n Kaj Munk: \u201dHerre, hade ditt ord icke varit min tr\u00f6st, d\u00e5 hade jag f\u00f6rg\u00e5tts i mitt el\u00e4nde.\u201d
\nDet var inte precis sinnesst\u00e4mning att s\u00f6ka sig till ett v\u00e4rdshus. Men det gjorde jag; till kv\u00e4llen var jag \u00e5ter i K\u00f6penhamn, och jag s\u00e5 har jag allts\u00e5 varit p\u00e5 Lolland.<\/p>\n
DN 12\/12 1964<\/p>\n
Det intr\u00e4der faktiskt en del f\u00f6r\u00e4ndringar hos mig som jag \u00e4r glad \u00e5t. Allt g\u00e5r inte bak\u00e5t. Jag bryr mig till exempel mycket mindre om att jag g\u00f6r bort mig emellan\u00e5t. Jag lider inte l\u00e4ngre s\u00e5 mycket av dumheter jag r\u00e5kar s\u00e4ga eller g\u00f6ra. Blamageguden dyker inte upp s\u00e5 ofta l\u00e4ngre, m\u00f6jligen helt enkelt d\u00e4rf\u00f6r att han b\u00f6rjar bli tr\u00f6tt av alla sina framtr\u00e4danden. Inte heller retar jag mig p\u00e5 folk s\u00e5 mycket som jag brukar g\u00f6ra. Det f\u00f6rekommer, men jag har slutat med att i mitt inre f\u00f6ra l\u00e5nga ilskna samtal, att hitta p\u00e5 gr\u00e4l jag invecklar mig i med vissa best\u00e4mda medm\u00e4nniskor. F\u00f6rr kunde jag sitta p\u00e5 en sp\u00e5rvagn eller ligga i min s\u00e4ng och f\u00e5 f\u00f6r mig att jag var mitt inne i en stor uppg\u00f6relse med n\u00e5gon jag var arg p\u00e5 och gav dr\u00e4pande repliker, och dessa inre sk\u00e4llmonologer t\u00e4rde r\u00e4tt mycket p\u00e5 krafterna.
\nMen de \u00e4r allts\u00e5 slut.
\n\u00d6ver huvud taget b\u00f6rjar allt bli lugnare. Men p\u00e5 en punkt tenderar det att bli v\u00e4rre. Det g\u00e4ller min ovilja att ge mig av n\u00e4r jag v\u00e4l en g\u00e5ng beslutat mig f\u00f6r att resa n\u00e5gonstans. Den tilltar eget nog ju mer jag reser. Jag tr\u00f6ttar med en skildring av den i f\u00f6rhoppningen att det kan hj\u00e4lpa andra. Vad det beror p\u00e5 \u00e4r sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5, och dessutom utan betydelse. Om jag finge en psykoanalytisk f\u00f6rklaring p\u00e5 min avresenervositet vore det lustigt och intressant, men skulle f\u00f6rmodligen inte \u00e4ndra p\u00e5 sakernas tillst\u00e5nd. N\u00e4r jag n\u00e4mnt saken har omgivningen antytt kvardr\u00f6jande moders- eller fadersfixering. Sj\u00e4lv skulle jag kunna svara p\u00e5 att det \u00e4r hustrufixering, men denna \u00e5komma talas det mycket litet om. Hur som helst: jag vill inte ge mig i v\u00e4g n\u00e4r jag skall resa, och medan jag blir saktmodigare och lugnare p\u00e5 alla andra omr\u00e5den, blir jag bara alltmer b\u00e4vande och skakis i detta sammanhang.
\nJag har anskaffat biljett, till och med m\u00f6ten \u00e4r avtalade dit jag skall \u00e5ka.
\nMen det sista dygnet f\u00f6re resan uppstiger sv\u00e5ra h\u00e4mningar. Sj\u00e4lva resan b\u00f6rjar te sig som ett enda stort hot. Hemmets d\u00f6rrposter, bokhyllor och trappor b\u00f6rjar jag titta p\u00e5 med allt sv\u00e5rare kv\u00e4vt vemod, som skulle jag aldrig f\u00e5 se dem igen, och jag undrar vad jag skall ut i v\u00e4rlden att g\u00f6ra. Det har numera blivit alldeles om\u00f6jligt f\u00f6r mig att ta ett t\u00e5g p\u00e5 kv\u00e4llen. F\u00e5r jag en hel dag p\u00e5 mig att fundera, v\u00e4grar jag i sista stund att \u00e5ka in till Centralen n\u00e4r det blivit kv\u00e4ll och l\u00e4gga mig i en sovkup\u00e9. Skall jag \u00f6verhuvudtaget i v\u00e4g, m\u00e5ste det vara p\u00e5 morgonen \u2013 tidigt, s\u00e5 att jag i det n\u00e4rmaste \u00f6verrumplar mig sj\u00e4lv och kastar in mig sj\u00e4lv i droskbilen och piper fram:
\n\u2013 Centralen.
\nMin v\u00e4gran att packa f\u00f6rr\u00e4n i sista stund \u00e4r en inbjudan till \u00f6det att arrangera s\u00e5 jag kommer f\u00f6r sent till t\u00e5get eller till och med s\u00e5 att det inte \u00e4r n\u00e5gon id\u00e9 att resa in till det. Min sista tveksamhet kommer sedan jag ringt och best\u00e4llt droskbilen. Jag \u00f6verv\u00e4ger d\u00e5 att betala framk\u00f6rningen n\u00e4r taxin kommit och ge upp alltsammans.
\nHemligheten \u00e4r s\u00e5 klart att jag inte vill i v\u00e4g. Jag har n\u00e5got slags \u00f6verjag som befaller ut mig p\u00e5 vissa uppdrag och missioner. Men jag har inget temperament f\u00f6r att kasta loss, som det heter, och sticka ut i ovissheten. N\u00e4r jag v\u00e4l hittat fram till bacon och \u00e4gg i restaurangvagnen brukar det bli lite b\u00e4ttre. Framf\u00f6r allt kan jag b\u00f6rja l\u00e4ngta hem. Heml\u00e4ngtan \u00e4r ett utm\u00e4rkt s\u00e4llskap att ha och f\u00f6r\u00e4dlar och besj\u00e4lar den fr\u00e4mmande stad man bes\u00f6ker, den m\u00e5 heta Sarajevo eller Laholm.<\/p>\n
DN 5\/12 1964<\/p>\n
Ibland l\u00e4ngtar jag f\u00f6rf\u00e4rligt till hotell.
\nDet beh\u00f6ver inte handla om n\u00e5got m\u00e4rkv\u00e4rdigt hotell. Jag kan l\u00e4ngta efter n\u00e5got halvdant svenskt hotell med sprucken korkmatta och tvivelaktiga gamla stick eller obest\u00e4mbara landskap som v\u00e4ggprydnader ovanf\u00f6r s\u00e4ngen, tunga och om\u00f6jliga nattduksbord, ett snedst\u00e4llt skrivbord och en vemodig bl\u00e5 rullgardin.
\nUtanf\u00f6r kan finnas en stad med \u00f6dsligt ekande steg n\u00e4r jag l\u00e4gger mig och inga steg alls n\u00e4r jag vaknar i morgonen, med dunkande rytmer ur matsalens dans vid s\u00e4ngg\u00e5endet och en d\u00e4ven, sur lukt av dagen efter i korridoren n\u00e4r jag b\u00f6jer mig efter de skor som man i allm\u00e4nhet upph\u00f6rt att borsta p\u00e5 svenska hotell.
\nF\u00f6r det \u00e4r det opersonliga boendet jag f\u00e5r en oresonlig l\u00e4ngtan till mitt i mitt eget goda hemliv, en lust att inte ha med sakerna och m\u00f6blerna att g\u00f6ra, att breda ut n\u00e5gra f\u00e5 \u00e4godelar bara f\u00f6r en kv\u00e4ll och en natt och samla ihop dem igen p\u00e5 morgonen och knega vidare i v\u00e4rldsalltet, en liten bit. Jag vill inte g\u00e5 s\u00e5 l\u00e5ngt som att p\u00e5st\u00e5 att jag l\u00e4ngtar till alla hotell eller vilket som helst. Jag kan tygla min lust att \u00e5ter ta in p\u00e5 det hotell i Ostroda \u2013 f\u00f6re detta Osterode \u2013 i f\u00f6re detta Ostpreussen d\u00e4r jag tillbragte en ovanligt l\u00e5ng och inneh\u00e5llsrik natt, st\u00f6rd av ett svartsjukedrama i n\u00e5got av rummen intill och av larmet fr\u00e5n en lastbil nedanf\u00f6r mitt f\u00f6nster som n\u00e5gon h\u00f6ll p\u00e5 att provstarta l\u00e5ngt in i gryningen.
\nMen ocks\u00e5 det hotellet hade sitt behag. Att bo p\u00e5 hotell \u00e4r en av mina saligheter. F\u00f6r ibland blir det \u00f6verm\u00e4ktigt med allt mysigt och rart man har omkring sig, och jag sitter d\u00e5 \u2013 f\u00f6rstr\u00f6tt svarande p\u00e5 mina d\u00f6ttrars fr\u00e5gor och fr\u00e5nvarande fasts\u00e4ttande bortfallna dockhuvuden \u2013 och f\u00f6rlorar mig i dr\u00f6mmar om n\u00e5got amerikanskt hotell d\u00e4r jag inte bott, inte levt \u2013 utan just haft min varelse: \u00e4tit, sovit, g\u00e5tt upp, tittat ut, arbetat n\u00e5got under b\u00f6kiga och sm\u00e5ledsamma f\u00f6rh\u00e5llanden, nickat h\u00e4lsningar och f\u00f6rsvunnit utan adj\u00f6. Underbart.
\nDessa amerikanska hotell \u00e4r \u00e5tr\u00e5v\u00e4rda platser. I princip kan man ha sin varelse d\u00e4r j\u00e4mt. Man beh\u00f6ver n\u00e4stan aldrig g\u00e5 ut om det kniper. Det kan finnas solaltan och simbass\u00e4ng. Det finns fickb\u00f6cker i tidningsst\u00e5ndet, alltifr\u00e5n Platon till f\u00e4rska b\u00e4sts\u00e4ljare, och detta bokst\u00e5nd f\u00f6rnyas dagligen och slumpartat p\u00e5 det mest sp\u00e4nnande s\u00e4tt. B\u00e5de kroppen och anden kan tillgodoses utan att man sj\u00e4lv beh\u00f6ver ingripa.
\n\u2013 Om jag skulle g\u00e5 ned och k\u00f6pa en bok \u2026
\nHur m\u00e4rkv\u00e4rdigt att man kan l\u00e4mna sitt rum fem minuter och \u00e5terv\u00e4nda till dess opersonliga komfort med n\u00e5got av v\u00e4rldslitteraturens toppnummer och ha hela kv\u00e4llen r\u00e4ddad.
\nSedan kan man ringa efter matsedeln och \u00e4ta p\u00e5 rummet.
\nMan inleder och avslutar p\u00e5 det amerikanska hotellet \u2013 det blir allts\u00e5 en l\u00e4ttfattlig sinnebild av livet och tillvaron genom att det \u00e4r slutet och till\u00e5ter en att vistas d\u00e4r utan att n\u00e5gonsin beh\u00f6va l\u00e4mna det \u2013 bekantskaper som bara best\u00e5r av v\u00e4nliga nickningar och trevliga ord.
\nDe fr\u00e4msta f\u00f6rmedlarna av denna form av bekv\u00e4m samvaro \u00e4r flickorna som sk\u00f6ter hissarna och s\u00e4ger god morgon, hur m\u00e5r ni i dag d\u00e5? \u2013 \u201ddear\u201d, kan det falla dem in att kalla en tredje eller fj\u00e4rde dagen, och det finner jag extra tilltalande och \u00e4lskv\u00e4rt \u2013 god middag, god kv\u00e4ll, det \u00e4r varmt i dag, har ni haft en bra dag?
\nS\u00e5dana meningsl\u00f6sheter avskys allm\u00e4nt av personer som bes\u00f6ker Amerika och utland i allm\u00e4nhet, f\u00f6rmodligen d\u00e4rf\u00f6r att de f\u00f6redrar tystnad framf\u00f6r v\u00e4nlighet.
\nJag brukar l\u00e4ngta till detta hotelliv s\u00e4rskilt mycket n\u00e4r jag suttit i svenska s\u00e4llskap och h\u00f6rt dessa f\u00f6rtroenden om arbetsplatser och \u00e4ktenskap som naturligtvis m\u00e5ste ang\u00e5 en, men kan bli i mycknaste laget ibland:
\n\u2013 Vi \u00e4r skilda, men vi \u00e4r hemskt goda v\u00e4nner.
\n\u2013 Och den d\u00e4r kn\u00f6len har bara tagit \u00e4ran, f\u00f6r det \u00e4r jag som har gjort allt jobbet.
\nOch i den stilen.
\nHotellet \u2013 brickan p\u00e5 s\u00e4ngen, portierdisken, hallen, hissen, ing\u00e5ngen, utg\u00e5ngen, hemkomsten, avf\u00e4rden \u2013 blir en effektiv vila fr\u00e5n allt detta som ang\u00e5r en. F\u00f6ruts\u00e4ttningen \u00e4r naturligtvis att man har pengar p\u00e5 checkkontot och kan betala. Men det \u00e4r f\u00f6ruts\u00e4ttningen f\u00f6r att kunna bo hemma ocks\u00e5.
\nP\u00e5 ett hotellrum kan man dessutom l\u00e4ngta hem och ringa och s\u00e4ga att nu kommer man.<\/p>\n
DN 25\/8 1964<\/p>\n
Rummet \u00e4r inte m\u00e4rkv\u00e4rdigt.
\nEgentligen ligger det \u00e5t baksidan. Men det \u00e4r en vacker gr\u00e4splan utanf\u00f6r, och n\u00e4r jag staplat mina b\u00f6cker och brett ut n\u00e5gra \u00e4godelar tycker jag det \u00e4r trevligt. Det \u00e4r n\u00e4stan mitt. Det \u00e4r utm\u00e4rkt, en vecka.
\nJag g\u00e5r ut och kollar den lilla staden. Den \u00e4r verkligen liten. P\u00e5 fem minuter har jag n\u00e5tt kransen av bensinstationer.
\nJag finner ocks\u00e5 detta utm\u00e4rkt. Ingenting kommer att locka eller f\u00f6rvilla mig. Jag ska inta tv\u00e5 m\u00e5ltider p\u00e5 hotellet, g\u00e5 omkring i skogen och sitta och l\u00e4sa ordentligt. P\u00e5 hotellet ska jag se tr\u00e5kig och argsint ut s\u00e5 ingen faller p\u00e5 tanken att tilltala mig.
\nAllts\u00e5 kan jag f\u00e5 en vecka undan livet och sammanhangen.
\n\u00c4r det oriktigt och oansvarigt? Men jag h\u00f6r p\u00e5 nyheterna, i den gamla slappa, slappa kontrollen f\u00f6r att h\u00f6ra efter om det blir krig.
\nF\u00f6r resten \u00e4r det ju krig, flera krig, \u00f6verallt \u00e4r det egentligen krig. Krig betyder att folk, utrustade med vapen och i uniform, har ihj\u00e4l varandra, och det \u00e4r p\u00e5 g\u00e5ng.
\nStaden \u00e4r \u00f6mkansv\u00e4rd. Den rivs sakta f\u00f6r att hysa varuhus av vanlig utformning, och det f\u00f6refaller som om nya varuhus med sina diskar och rulltrappor f\u00f6rvandlar m\u00e4nniskorna mer effektivt \u00e4n n\u00e5got annat. Alla i staden ser ut som om de existerade bara f\u00f6r att vara konsumenter i detta varuhus.
\nOcks\u00e5 detta passar mig bra. Fr\u00e5n mitt f\u00f6nster kan jag dessutom se insj\u00f6n bl\u00e4nka l\u00e5ngt bort. Redan andra dagen spricker mitt vackra program f\u00f6r l\u00e4sning och arbete. Jag blir tilltalad. Jag borde ha varit mera p\u00e5 vakt.
\nDe \u00e5t liksom jag i matsalen, och redan vid mitt andra intr\u00e4de d\u00e4r kom de med den svenska pensionatsh\u00f6jningen p\u00e5 huvudet: lite fr\u00e5nvarande och\u00a0 insmickrande p\u00e5 en g\u00e5ng, aningen hotfullt mitt i leendet \u2013 \u201dv\u00e4nta du, vi ska nog tilltala dej vid kaffet\u201d \u2013 larvigt och skr\u00e4mmande. Min bastion rasade emellertid. Det enda t\u00e4nkbara \u00e4r att stirra rakt f\u00f6rbi denna h\u00e4lsning, ignorera den: det \u00e4r s\u00e5 fr\u00e4ckt att det kan lyckas och man f\u00e5r vara i fred. Men jag har inte nerver till s\u00e5dant, utan f\u00f6ll och pyste en h\u00e4lsning tillbaka med mina l\u00f6jligt tillvridna l\u00e4ppar. Dj\u00e4vlars blod, t\u00e4nkte jag genast f\u00f6r mig sj\u00e4lv, vad g\u00f6r jag? Men jag var f\u00f6rlorad. De var j\u00e4mn\u00e5riga. De f\u00e5ngade in mig och arresterade mig vid kaffet. Han p\u00e5minde mig om mannen i \u00e4ktenskapsannonser: l\u00e5ng, sm\u00e4rt, intresserad av dans och musik. Han var ideligen framme vid radion och skruvade och f\u00f6reslog i ett k\u00f6r att vi skulle \u00e5ka p\u00e5 ett st\u00e4lle utanf\u00f6r stan och dansa.
\nHon var emellertid n\u00e5got v\u00e4rre: hon mindes sin ungdom. De h\u00e4ktade och h\u00f6ll mig kvar \u2013 kom jag underfund med \u2013 uteslutande i ett syfte: det var hennes passion att ber\u00e4tta om hur roligt hon haft som ung. Hans uppgift som \u00e4kta make var att f\u00e5nga upp offer \u00e5t denna minnesgoda bl\u00e4ckfisk och kasta dem in mellan hennes tjugu armar s\u00e5 hon kunde sitta och dra ungdomsminnen vid \u201dkanske en liten, liten konjak\u201d.
\nM\u00f6jligen var de alldeles oskyldiga. De kunde inte g\u00e4rna veta att en av mina fr\u00e4msta fasor \u00e4r m\u00e4nniskor som minns sin ungdom och hon var praktl\u00e4skig i denna outh\u00e4rdliga genre: hon hade dansat p\u00e5 k\u00e5rhuset \u2013 hade jag varit d\u00e4r? pep hon i ett \u2013 och tr\u00e4ffat medicinare, tandl\u00e4kare, teknologer, apotekare och haft en underbar ungdom.
\nJag funderade p\u00e5 hur jag skulle kunna dra mig ur det.
\nAndra dagen kom de alldeles sj\u00e4lvklart \u00f6ver till mitt bord, hon fortsatte sin expos\u00e9 och p\u00e5 den v\u00e4gen \u00e4r det. Jag skriver detta fj\u00e4rde dagen, och de bara forts\u00e4tter. Jag undrar hur han st\u00e5r ut med hennes ungdom. Det g\u00f6r han v\u00e4l inte heller. Hon ber\u00e4ttar bara vidare vilka platser hon haft, herrar som ringt \u2013 pojkar, m\u00f6hippor, bekanta.
\nJag n\u00e4stan l\u00e4ngtar tillbaka att l\u00e4sa lite allvarligt menad ung debatt.<\/p>\n
DN 18\/8 1964<\/p>\n
Alla har vi saker som vi fasar f\u00f6r. Min stora fasa \u00e4r att vara med p\u00e5 sammantr\u00e4de.
\nIngen kan p\u00e5st\u00e5 att det h\u00e4nder ofta. Egendomligt nog betraktas det som en artighet mot mig att jag f\u00e5r vara med, och i rent bryderi h\u00e5ller jag god min och l\u00e5ter inte f\u00f6rst\u00e5 hur hemskt jag tycker det \u00e4r.
\nEmellertid finner jag att alla mina bekanta \u2013 j\u00e4mn\u00e5riga, \u00e4ldre och yngre \u2013 ideligen sitter i sammantr\u00e4de. Om jag inte \u00e4nd\u00e5 alltid k\u00e4nner mig utanf\u00f6r alla cirklar och sammanhang, skulle jag g\u00f6ra det bara av det enkla sk\u00e4let att jag s\u00e5 ofta och s\u00e5 l\u00e4nge suttit och v\u00e4ntat p\u00e5 personer som sitter i sammantr\u00e4de.
\nD\u00e4r sitter de i sammantr\u00e4de, d\u00e4r sitter jag utanf\u00f6r och ser i taket eller p\u00e5 naglarna eller p\u00e5 sekreterarflickorna som g\u00e5r f\u00f6rbi. D\u00e4r inne sitter svala, beh\u00e4rskade m\u00e4n och beslutar saker och h\u00e5ller med varandra, och gillar vad de andra s\u00e4ger, och h\u00e4r sitter jag utanf\u00f6r och k\u00e4nner mig allt avigare och varmare.
\nN\u00e5; s\u00e5 kommer jag med ibland:
\n\u2013 Det vore av v\u00e4rde f\u00f6r oss om du ville sitta med p\u00e5 det h\u00e4r sammantr\u00e4det \u2026
\nVad svarar man d\u00e5? Jag kan inte g\u00e4rna s\u00e4ga fy farao, dra \u00e5t skogen. Jag m\u00e5ste sitta med. Det ligger alldeles nya block med skrivpapper framf\u00f6r var och en. Ett gammalt, lite uppluddrat block \u00e4r en g\u00e5ta. Det \u00e4r som restaurangnubben i Danmark, som alltid h\u00e4lls ur en full, isad flaska.
\nD\u00e4refter sitter de v\u00e4lanpassade och kalasar emellan\u00e5t p\u00e5 lite vichyvatten och ser tyngda och f\u00f6rst\u00e5ndiga ut.\u00a0 Det g\u00e4ller att i r\u00e4tt \u00f6gonblick inflicka fraser i stil med:
\n\u2013 Jas\u00e5, ni g\u00e5r allts\u00e5 p\u00e5 den linjen att \u2026
\nMan beh\u00f6ver n\u00f6dv\u00e4ndigtvis inte fullf\u00f6lja meningen. Det spelar inte n\u00e5gon avg\u00f6rande roll om man alldeles fattar allting man h\u00f6r p\u00e5 ett sammantr\u00e4de, bara man kan kasta in n\u00e5gra respektingivande, intets\u00e4gande fraser i denna stil.
\n\u201dG\u00e5 p\u00e5 den linjen\u201d \u00e4r allts\u00e5 utm\u00e4rkt, liksom:
\n\u2013 Jag undrar om vi inte skulle ta en djupare kontakt om det h\u00e4r \u2026
\nN\u00e5got man \u00f6ver huvud taget inte begriper kan man f\u00f6resl\u00e5 att en \u201dutredningsgrupp\u201d ska ta hand om, och se listig ut n\u00e4r man s\u00e4ger det.
\nN\u00e5gon \u201dutredningsgrupp\u201d finns s\u00e4kert inte, men det skr\u00e4mmer de andra att man f\u00f6ruts\u00e4tter att det finns. En viktig sak p\u00e5 sammantr\u00e4dena \u00e4r sk\u00e4mten. Det g\u00e4ller att kn\u00e4ppa upp i r\u00e4tt \u00f6gonblick och bli skojig, men det g\u00e4ller att inte bli f\u00f6r skojig. Man m\u00e5ste vara uppm\u00e4rksam p\u00e5 vem som vid sammantr\u00e4det har den h\u00e4vdvunna rollen som humorist och inte f\u00f6regripa denne n\u00e4r det \u00e4r dags att l\u00e4tta\u00a0 upp st\u00e4mningen bland pojkarna.
\nSedan s\u00e4ger en att han just h\u00f6rt en historia. Han kan ha g\u00e5tt och b\u00e4vande h\u00e5llit p\u00e5 den i m\u00e5nader, os\u00e4ker p\u00e5 n\u00e4r den skulle sl\u00e4ppas l\u00f6s. N\u00e4r en man ungef\u00e4r mitt vid l\u00e5ngsidan av ett sammantr\u00e4desbord ber att f\u00e5 ber\u00e4tta en historia ska man veta att det \u00e4r en avg\u00f6rande h\u00e4ndelse i hans liv, hans karri\u00e4r. Hans befordran kan bero p\u00e5 hur den utfaller.
\nN\u00e4r s\u00e5 mycket st\u00e5r p\u00e5 spel v\u00e5ndas jag n\u00e4r jag \u00e4r n\u00e4rvarande, och ingen kan vara f\u00f6rv\u00e5nad \u00f6ver att jag hellre vill vara d\u00e4rifr\u00e5n.
\nTill min f\u00f6rv\u00e5ning g\u00e5r de flesta av dessa historier hem, och d\u00e5 v\u00e5ndas jag \u00e4nnu mera.
\nN\u00e5gra p\u00e5st\u00e5r att sammantr\u00e4den \u00e4r fruktb\u00e4rande. Id\u00e9er kommer fram. Samsitsen befordrar samk\u00e4nslan, vilket alltsammans jag tror \u00e4r tomt prat. En eller tv\u00e5 gubbar beslutar \u00e4nd\u00e5 allting. Sammantr\u00e4dena \u00e4r till f\u00f6r att inge de andra inbillningen att de har n\u00e5got att s\u00e4ga till om. Det ers\u00e4tter ocks\u00e5 l\u00f6neh\u00f6jningar. Om n\u00e5gon b\u00f6rjar bli br\u00e5kig eller h\u00e5ller p\u00e5 att f\u00e5 anbud fr\u00e5n annat h\u00e5ll, kan han lugnas med att f\u00e5 komma med p\u00e5 sammantr\u00e4den.
\nD\u00e4rigenom h\u00f6js hans sociala st\u00e4llning utan att hans l\u00f6n beh\u00f6ver h\u00f6jas, och han tilltar i betydelse och kan ber\u00e4tta hemma f\u00f6r makan vad han sagt vid sammantr\u00e4det. Det \u00e4r en fasa att vara med om s\u00e5dant apspel, men det finns inget att g\u00f6ra. Det \u00e4r bara att spela med.<\/p>\n
DN 16\/7 1964<\/p>\n
En av mina best\u00e5ende fasor \u00e4r sommarhush\u00e5ll.
\nDetta f\u00e5r man egentligen inte s\u00e4ga. Vissa f\u00f6reteelser \u00e4r heliga, och det f\u00e5r inte ifr\u00e5gas\u00e4ttas att det kan vara n\u00e5got ledsamt med dem.
\nF\u00f6r att ta exempel fr\u00e5n en helt annan sf\u00e4r anser alla m\u00e4nniskor vid kl\u00e4m p\u00e5 pulsen att djupsinniga, h\u00f6gst\u00e5ende mimiska f\u00f6rest\u00e4llningar \u2013 vilka f\u00f6rst med programbladets hj\u00e4lp och efter \u00e5tskilliga f\u00f6rklaringar visar sig beskriva
\nv\u00e4rldens underg\u00e5ng, F\u00f6renta nationerna, m\u00e4nniskans f\u00f6rs\u00f6k att bryta sin isolering, med mera i den v\u00e4gen \u2013 \u00e4r obegripliga och tr\u00e5kiga.
\nMen medan man kan s\u00e4ga att en film \u00e4r tr\u00e5kig, anses det inte g\u00e5 f\u00f6r sig att s\u00e4ga att en mim \u00e4r ledsam fr\u00e5n b\u00f6rjan till slut.
\nP\u00e5 samma s\u00e4tt f\u00f6rh\u00e5ller det sig med sommarhush\u00e5ll.
\nDet \u00e4r h\u00e4delse att antyda annat \u00e4n att det \u00e4r h\u00e4rligt att laga mat p\u00e5 fotogenk\u00f6k, att inget smakar som mat som p\u00e5 en \u201dveranda\u201d, varvid ingen vid uttalandet bet\u00e4nker att verandor n\u00e4stan inte finns i Sverige l\u00e4ngre, utan att det handlar om mat p\u00e5 de murknande plankorna i n\u00e5got som i b\u00e4sta fall \u00e4r ett genomg\u00e5ngsrum och en upplagsplats f\u00f6r simmadrasser, snorkelapparatur, v\u00e5ta badkl\u00e4der, regnrockar, st\u00f6vlar och uppbl\u00e5sbara bollar. Hur m\u00e5nga har verandor?
\nMaten ska lagas av en enda person, en mor, som uppeh\u00e5ller illusionen av sommarn\u00f6je genom att laga mat \u2013 vilket hon g\u00f6ra hela \u00e5ret i \u00f6vrigt \u2013 i baddr\u00e4kt. Vidare m\u00e4rker hon sommaren p\u00e5 att barnen \u00e4r mindre h\u00e5gade \u00e4n vanligt att \u00e4ta och p\u00e5 att mj\u00f6lken \u00e4r sur och m\u00e5ste kasseras.
\nJag h\u00e4vdar inte att sommarhush\u00e5ll \u00e4r fel och f\u00f6rkastliga bara d\u00e4rf\u00f6r att jag grips av fasa n\u00e4r jag g\u00e4star dem. Det beror s\u00e4kerligen bara p\u00e5 min uppskruvade fantasi, f\u00f6r jag s\u00e4ger mig oupph\u00f6rligt vid anblicken av modern och husmodern:
\n\u2013 Arma kvinna.
\nEller bara, som herrar sade i gamla romaner:
\n\u2013 Arma.
\nAtt man har en fasa betyder naturligtvis inte att det allm\u00e4nm\u00e4nskligt sett \u00e4r en fasa. Det kan bara vara jag som uppfattar det s\u00e5. Fr\u00e5n hedenh\u00f6s, fr\u00e5n l\u00e4ngesedan, minns jag en viss romantik kring sommarhush\u00e5llet d\u00e5 det handlade om s\u00e5dant som att g\u00e5 till en bondg\u00e5rd och k\u00f6pa mj\u00f6lk och kliva \u00f6ver \u201dst\u00e4ttor\u201d p\u00e5 v\u00e4gen, eller g\u00e5 en l\u00e5ng promenad till en pump och h\u00e4mta vatten. Visserligen var jag sj\u00e4lv fr\u00e5n barnsben utpr\u00e4glat ovillig att g\u00e5 efter mj\u00f6lk och vatten \u2013 att \u00f6ver huvud taget delta i s\u00e5dana expeditioner \u2013 men n\u00e5got ansl\u00e5ende och sommarsvenskt, n\u00e4stan Karlfeldtskt, var det \u00f6ver det hela.
\nDummare var jag inte \u00e4n att jag ins\u00e5g det, bara jag slapp g\u00e5 sj\u00e4lv.
\nMen nu handlar det om att hoppa i \u201dvagnen\u201d eller \u201dk\u00e4rran\u201d och \u00e5ka till ett sj\u00e4lvk\u00f6p och generad \u00f6ver sin blekhet tr\u00e4ngas bland avkl\u00e4dda, brunbr\u00e4nda m\u00e4n i shorts och f\u00e5niga fritidsm\u00f6ssor som plockar grant f\u00e4rglagda paket ur hyllorna.
\nDet finns ett f\u00f6rf\u00e4rande gap mellan den f\u00f6rsta inflyttningsdagens \u00f6verentusiastiska kampinst\u00e4llning vid anblicken av de f\u00f6nsterkarmar d\u00e4r maten ska f\u00f6rvaras och den tredje veckans el\u00e4nde av flottiga f\u00f6rpackningar, ringlande korvskinn, fl\u00e4ckiga pappersduken och smulor efter barnens h\u00e4mtningar.
\nFar, som antas vara den ende som beh\u00f6ver semester, \u00e4r nere p\u00e5 tennisbanan och studsar p\u00e5 sina pr\u00e4ktiga vador, eller ute p\u00e5 sj\u00f6n och fiskar, och \u201dmakan\u201d, som inte anses beh\u00f6va n\u00e5gon semester, g\u00e5r omkring i fritidshelvetet och sk\u00f6ter sina vanliga, dagliga, \u00e5rsl\u00e5nga sysslor under ledsammare former \u00e4n vanligt.
\nSer hon purken ut n\u00e5gon kv\u00e4ll, kan det t\u00e4nda hos sportsmannen, som fr\u00e5gar henne om hon inser vad sommarn\u00f6jet kostar. Hon f\u00e5r bara intala sig att i sj\u00e4lva verket \u00e4r underbart, och det g\u00f6r hon ocks\u00e5. F\u00f6r resten \u00e4r det kanske det. Vad vet jag? Det r\u00e5kar bara vara min fasa.<\/p>\n
DN 22\/7 1964<\/p>\n
<\/p>\n
\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
FASOR OCH SALIGHETER Jolos\u00e4llskapets skriftserie nr 7 Text: Jan Olof Olsson \u00a9 Vibeke Olsson Redaktion: Ulf Sveningson, Kristian Wedel, Johan Ers\u00e9us, Jakob Wedel, Annette Gran\u00e9li Form och typografi: Ulf Sveningson Illustration: Ulf Sveningson Tryckt \u00e5r 2013 i 300 exemplar ISBN 1650 \u2013 2744;5 Fasor och saligheter Ur Jolos klippb\u00f6cker \/ del 3 Jan Olof Olsson […]<\/p>\n","protected":false},"author":2,"featured_media":0,"parent":1364,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"_et_pb_use_builder":"","_et_pb_old_content":"","_et_gb_content_width":"","_crdt_document":"","footnotes":""},"class_list":["post-1292","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/1292","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/users\/2"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=1292"}],"version-history":[{"count":7,"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/1292\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1385,"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/1292\/revisions\/1385"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/1364"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/toften.se\/Jolosallskapet\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=1292"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}