Om Jolo
Peter Kadhammar den 23 maj 2023
vid mottagandet av Jolopriset
Första boken av Jolo köpte jag på Domus på Avenyn i Göteborg. Den låg bland reatravarna i källaren och kostade 12,75. Prislappen sitter kvar. Jag var 21 eller 22 år och visste att Jolo var berömd men hade aldrig läst honom. I mitt barndomshem i Säffle hade vi Göteborgs-Posten, inte DN.
Ändå kände jag till Jolo för det var reporter jag ville bli. Jag hade skrivit en hel del men mest polemik mot en antikommunistisk insändarskribent i Nya Wermlandstidningen som kallade sig Bonde i Värmland. Min vän Lars och jag massakrerade honom med störtfloder av citat av Marx, Lenin och Mao men med snart femtio års perspektiv har jag en tilltagande känsla av att Bonden hade mer rätt än vi.
Jag hade skrivit resereportage från Rumänien för Säffletidningen också, de var en del av min extremt politiserade ungdom. Rumänien var den enda staten i Warszawapakten som förde självständig politik mot Sovjetunionen och var därmed intressant för 1970-talets maoister.
I en kiosk i hamnstaden Constanta kunde man köpa det kinesiska propagandaorganet Peking Review.
Två gånger sökte jag in till Journalisthögskolan i Göteborg och två gånger avvisades jag. Jag kallades inte ens till andra omgången i intagningsprocessen som ansågs kartlägga aspiranternas begåvning och färdigheter.
Det knäckte inte min övertygelse om att jag var kallad att bli reporter. I avvaktan på rätt tillfälle pluggade jag statskunskap och historia, ständigt politiserande.
Sådant var läget när jag köpte Jolos ”Slipsen i Krakow” på Domus. Jag gick hem till min lilla lägenhet som jag hyrde i andra hand på Aschebergsgatan och började läsa.
Det var som en uppenbarelse.
Ordet uppenbarelse är så slitet att det saknar laddning och egentlig betydelse så låt mig förtydliga med att säga att jag där och då, en grå höstdag på en Ikeasoffa med nött tyg i Göteborg, bestämde mig för att inte bli politisk reporter eller politiker förklädd till reporter – jag skulle bli reporter, varken mer eller mindre.
Det var inte någon enskild berättelse i boken som vände mig. Det var inte intervjun med Gösta Ekman den äldre om en bild av en äggkläckningsmaskin – ett hopplöst uppdrag som den unge Jolo klarade tack vare den uppburne skådespelarens generositet och iver att komma i tidningen.
Det var inte det misslyckade uppdraget att finna sex till följd av förgiftad ärtsoppa avlidna servitriser på restaurang Pilen.
Och det var inte reporterns besvärliga tågresa genom ett snöigt Danmark på väg mot kontinenten och London, läsande amiral Jellicoes memoarer och bevittnande en medpassagerares skendöd – ”a most remarkable fellow” -; det var inte skildringen av engelskt klubbliv och det spännande i att handla på Fortnum & Mason; inte skildringen av puben i den dystra hålan Ross-on-Wye; inte heller Jolos samlande på engelska skol- och regementsslipsar vilket gav en oväntad komplikation med den fulaste slipsen som han bar i Krakow.
Det var alltihop!
Det var äventyret, hungern efter att få uppleva och läsa, kombinationen av boklig lärdom och action som också hade förfört mig hos en genompolitisk författare som Jan Myrdal.
Jolo var långt från Myrdal. Jolo var kåsör med ett bedrägligt lätt språk. Jolo var en gemytlig flanör med förmåga till exakta iakttagelser.
”En legendarisk tidningsledare som verkligen ville göra anspråk på titeln måste ha ett våldsamt och oberäkneligt lynne.
Det räckte inte bara med vredesutbrott: för den extra tillsatsen av legend krävdes att vredesutbrotten var fullständigt omotiverade eller under alla förhållanden för den omgivande kretsen av vakna medarbetare, som hade utvecklingen under kontroll, tedde sig lösryckta och obegripliga.
De skulle vara en nyckfull guds urladdningar.”
Det var den miljön jag längtade efter, det var det livet jag skulle leva.
Vägen dit gick över Sveg i Härjedalen. Jag hade ett par somrar skrivit för den kommunistiska veckotidningen Gnistan – hur jag älskade den redaktionen på Nybrogatan i Stockholm – lukten av papper och färgband, den koncentrerade aktiviteten när deadline närmade sig, glädjen när tidningen levererades från tryckeriet, den underbara känslan att se sina ord på pränt – men sedan ryckte jag in i lumpen och när jag muckade visste jag inte vad jag skulle göra. Fortsätta att läsa historia? Och bli vad då? Lärare? Tanken skrämde mig.
Den sommaren såg jag en annons stor som ett par frimärken i Aftonbladet. Tidningen Härjedalen sökte sommarvikarie. Där stod ett telefonnummer. Jag slog det på min mammas telefon i köket i Säffle.
Rösten som svarade var en gammal mans. Jag började presentera mig. Jag heter Peter Ka…
Du har jobbet! sa mannen. Kan du komma med en gång?
De hade glömt att annonsera efter vikarie till tremannaredaktionen. Tidningen hade bara ett krav, att vikarien skulle ha körkort. Det hade jag inte. Redaktionen var omedelbart beredd att överse med den bristen.
Nästa dag skjutsade mamma mig till Sveg. Redaktionen hade ordnat ett hyresrum hos en läkarfamilj. Jag var lite nervös. När vi kom fram på kvällen stannade mamma vid en kiosk så att jag kunde köpa tidningen jag fått arbete på.
Jag minns fortfarande det speciella norrländska sensommarljuset när dagen länge tvekar om den ska övergå i natt. Jag hade aldrig varit så långt norrut. Jag gick till kiosken och betalade en krona och tjugofem öre. Tidningen var i broadsheet ungefär som DN men betydligt tunnare och sämre tryckt. Det var den sista tidningen i Sverige som trycktes med blytyper, dessutom på en gammal bokpress i garaget under redaktionen. Den kom ut en gång i veckan och tog två dagar att trycka; man började med ettan vilket jag antar hade med annonserna att göra. Annonsörerna var angelägnare om aktualitet än nyhetskonsumenterna.
Tidningen Härjedalen var Sveriges och möjligen världens framgångsrikaste tidning med över hundra procents hushållstäckning.
Jag granskade ettan när jag sakta gick tillbaka till bilen. Tidningen toppades av nyheten om några kor som brutit sig ut ur en hage. Artikeln illustrerades av en ganska suddig bild på rymlingarna.
– Jag tror jag klarar det här, sa jag till mamma.
Några dagar senare köpte jag i Svegs bokhandel Jolos ”Eviga följeslagare”. Då var Jolo död sedan fem år och ”Eviga följeslagare” början på en rad postuma samlingar med hans artiklar i DN.
Även den boken skulle få stor betydelse för mig. Det beror bara på andra texten, en intervju med Evert Taube. Det är fortfarande den bästa intervju jag läst:
”Grå mannen: Hur länge har ni varit litterärt medveten?
Taube: Jag åker hem ibland med droskchaufförer från allt mitt arbete, och då har de vänligheten att tacka mig för något radioprogram. Jag försöker då: Har ni läst min sista bok? Den Taube, är det också ni? frågar de då. Jag är två människor. Baderskorna på Sturebadet säger: Det menar inte Taube, att han skriver själv?
Grå kostymen: Hur betraktar de er?
Taube: Som charmör.
Gråkostymen: Är det ett yrke?”
Intervjun innehåller inte så mycket fakta, inte i traditionell mening, den syftar inte till att berätta om en ny skiva, bok eller kommande konsert, även om vi som avslutning får veta att Taube ska fylla 70. Den är ett stämningsläge. Den är ett samtal som hoppar hit och dit och som väl inte kommer fram till något särskilt men som ger en suverän bild av Evert Taube.
Att skriva på det sättet, så till synes förstrött, så exakt i det skenbart inexakta, kräver fullständig behärskning av skribentens enda instrument, orden.
När jag nu läser om ”Slipsen i Krakow” och intervjun med Taube ser jag att Jolo inte alls bara är den gemytlige kåsör han kanske mest är ihågkommen som.
Jolo är inte två personer, den puttrige kåsören och den seriöse populärhistorikern som skrev första världskrigets historia. Hans verksamhet är hel och konsekvent. Han hade en skarp blick mot sin samtid och även mot sitt yrke. I ”Slipsen i Krakow” skriver han på två ställen att journalistiken är ett yrke avlägsnat från verkligheten:
”Helt enkelt förhöll det sig så, att om man beskrev verkligheten i ett kör, dag efter dag, slapp man ifrån den och steg ut ur den. Som journalist fick han gå genom polisspärrar och träda in till märkvärdiga människor, men bara han tog ett halvt steg åt sidan … så fick han känna på hur det var att tillhöra vardagen och verkligheten.”
I slutet av boken skriver han att han ”spolats in i ett yrke som var avlägsnat från verkligheten.
Personer intervjuades nämligen bara vid utomordentliga tilldragelser, då de var utanför sin vardag och verklighet och till exempel vunnit högsta vinsten i penninglotteriet eller sett någon trafikolycka på nära håll eller sett någon ramla i Stockholms ström.”
Intervjun med Evert Taube på Teatergrillen kunde väl tjäna som exempel på en situation och miljö som var avlägsnad från verkligheten. Men den var verklighet – också. Den exceptionella verkligheten finns överallt, det visade Jolo: den finns i restaurangkökets slit, den finns på Birger Jarlsgatan utanför, den finns vid Evert Taubes bord.
Det exceptionella finns även i vardagen.
När jag läste intervjun bekräftades mitt löfte till mig själv. Jag skulle bli reporter. Riktig reporter. Jag cyklade runt i Sveg och intervjuade kommunpolitiker och campingföreståndare, jag bevakade rättegången mot en tjuvjägare och ett valtal av Kjell-Olof Feldt och min artikel fick Feldt att ringa chefredaktören och klaga.
Jag liftade ner till Säffle och tog körkort över helgen. Mamma ringde bilhandlaren som öppnade på söndagen och sålde en Folkvagnsbubbla till mig för 4000 kronor.
Med den återvände jag till Sveg. Jag hade fått förlängt vikariat ända till jul.
Jag var på väg.